Vilka behovspåsar har dina karaktärer? 

Vi har alla en bild av hur vi vill vara, hur vår framtid, vårt liv ska se ut. Utifrån den bilden styr vi vad vi säger och vad vi gör.  I bilden ligger behov, förväntningar, drömmar, önskningar. Vi gör faktiskt ingenting utan att vi har ett skäl.  Vi söker efter pusselbitar som ska passa in i vår bild om hur vår framtid ska se ut, pusselbitar som ska hjälpa oss att växa och förverkliga våra drömmar.

Så är det också med våra karaktärer när vi skriver böcker. Varje karaktär har, precis som vi själva, en bild av en önskvärd framtid, en bild full av drömmar och förhoppningar, behov och förväntningar som ska tillfredsställas. Alla karaktärer har också en anledning till varför de säger det de säger och gör det de gör. Förväntningarna kanske inte är så uttalade, men de finns där likafullt och när förhoppningarna inte blir tillfredsställda kan karaktärerna göra eller säga konstiga saker och ingen fattar någonting.

Abraham Mazlows behovspyramid med de fem behoven har de flesta hört talas om. Den första nivån börjar med de primära behoven som att äta, dricka, ha sex och sista nivån är det som Mazlow kallar självförverkligande behov, att bli den man kan bli, testa sina vingar så att säga. Däremellan finns trygghet, sociala och egobehov. Om man tänker sig att det istället för nivåer är fem påsar med behov, hur ser påsarna ut och vad är det i dem? Alla påsar är ju inte lika stora och alla har olika stora påsar. Vilka påsar är viktiga för oss? Vilka påsar är mer viktiga än andra? Vad fyller vi påsarna med?

behov

Vi har trygghetsbehov. Ett viktigt behov. Vissa vill spara pengar så att de kan köpa en lägenhet, spara till pensionen, ha en buffert, ha ett jobb, en familj, vara frisk. Trygghetspåsarna är inte lika för alla, de är olika stora beroende på varifrån man kommer och också vilken ålder man har. Min mamma sa till mig: ”Louise, du måste skaffa dig en utbildning. Tänk om du inte blir gift!”   Tack för det, mamma.

Påsen med de sociala behoven är stor för många  av oss.   Vi vill ha vänner som stöder oss, vi vill umgås med likasinnade och ha kul tillsammans, vara med i föreningar, samarbeta.

Påsen med egobehov är kanske den största påsen. Egobehovet är ett känsligt och lätthotat behov.  I varje möte vill vi känna att vi duger och att vi behövs, vi vill känna oss säkra på oss själva, vi vill bli sedda och bekräftade, vill vara med i gänget. Egobehovet handlar om känslor och åsikter, vi vill visa vad vi kan, vår personlighet, kläder och frisyrer, vi vill skryta, se mig, här är jag.

Ibland går det hål i påsen, exempelvis när vi fått ett nej, när vi inte fått jobbet, fått nobben. Då måste vi täta hålet, påsen får inte bli tom, vi måste fylla på med något så att vi mår bra igen. Då tar vi till försvars- och hävdelsemekanismerna. Vi kanske köper något nytt, dricker några glas whisky, köper godis,  vi blir aggressiva och slår tillbaka, kör bil som en biltjuv, gapar på ungarna när vi kommer hem för att vi fått skäll av chefen, vi skyller ifrån oss och vill hämnas. Jobigga elever säger läraren när han känner att lektionen är misslyckad. Vi blir Allan – Allan Högtalare, Allan Varit Med Om Värre, Allan Besservisser.

Fundera: För varje karaktär, tänk efter vilka behov hon/han har. Vad har dina karaktärer med sig i bagaget? Vilka förväntningar har de? Vad händer när din karaktärs förväntningar inte uppfylls? Vilka beteeden kommer fram? Hur visar din karaktär det? Vad händer i mötet med andra? Om vi vet varför våra karaktärer blir ledsna, sårade eller rädda, vilka konsekvenser kan det få? Slåss hjälten för sin sak? Ljuger hon?  Stjäl hon? Hämnas hon? Tar hon till våld för att behålla det hon har uppnått? Hur långt kan hon gå för att inte förlora sin älskade? Vad händer om din karaktär lyckas? Eller inte lyckas? Hur visar hon det i sina relationer till andra karaktärer som också har behovspåsar men som ser helt annorlunda ut?  Vad gör din karaktär för att dölja sin rädsla, att inte avslöja den?

 

 

Genus i kriminalromaner

Hur kan vi som skriver kriminalromaner skildra våra karaktärer så att de både blir komplexa och icke-könsstereotypa?

Ända sedan 1970-talet har jag varit intresserad av jämställdhetsfrågor och varit engagerad i olika kommittéer som anställd, lärare och konsult i utbildningssammanhang. Kommunikation i olika former har varit en röd tråd i mitt yrkesliv och det har blivit en del föreläsande, debatterande och skrivande om bland annat jämställdhetsplaner, kvinnors och mäns språk m.m.  Som storläsare och filmtittare har jag ibland irriterat mig på hur kvinnor och män framställs men det är egentligen inte förrän på senare år, nu när jag själv skriver berättelser och tillsammans med en författarkollega skriver pusseldeckare som jag insett hur lätt det är att hamna i ett stereotypt tänkande när det gäller beskrivandet av karaktärer. Det går av bara farten.  Det gäller att se upp även om man anser sig vara medveten.

Det finns många många studier om detta och jag har roat mig med att leta och ta reda på hur kvinnor och män skildras i några olika deckargenrer under de senaste 100 åren.

Edgar Allan Poe anses vara den som med sin The murders in the Rue Morgue 1841 skapade pusseldeckaren, den snälla deckaren, den suveräna intelligensen där privatdetektiven sätter de mindre smarta poliserna på plats.  De vanligaste karaktärerna i den klassiska deckaren är offer, skurk och detektiv. Deckarförfattare har ibland anklagats för att deras karaktärer är platta, inga verkliga personer, bara ditsatta som schackpjäser för att passa intrigen. Vissa forskare anser att det måste vara på det sättet; karaktärerna måste vara klichéartade för att man som läsare ska kunna identifiera sig med och känna igen dem.

Redan som barn bär vi med oss föreställningar, både medvetet och omedvetet, om hur andra och vi själva bör uppföra oss, det blir ett sätt att skapa sin identitet.  Då blir det också lättare att särskilja vem som är skurk och offer. Jag har läst en intressant uppsats skriven av en student på lärarutbildningen vid Linköpings universitet. Studenten har gjort en studie av hur karaktärerna beskrivs i barnlitteraturen och jag fastnade för just stycket som handlar om pusseldeckare för barn. Handlingen i pusseldeckarna följer ofta samma mönster som i vuxendeckarna.  Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, som studenten skriver om, är typiska pusseldeckare.  Lasse och Maja är två klasskamrater som tillsammans driver en detektivbyrå.  Karaktärerna blir ganska platta; det viktigaste är att lösa brottet vilket gör att man inte får veta så mycket om Lasses och Majas privatliv. Lasse är den som tar initiativ oftare och får fler insikter om hur man ska lösa brotten, medan Maja lägger märke till saker, ser ledtrådar och funderar. Maja oroar sig mer och har större förståelse för hur andra karaktärer känner. Lasse är aktivare och Maja beskrivs som mer passiv. Å andra sidan kan även Lasse ibland observera och fundera medan Maja tar initiativ, men trots detta blir det ett relativt könsstereotypt sätt att beskriva karaktärerna och bekräftar den bild som man som läsare har.

I pusseldeckarna för vuxna är huvudkaraktären, detektiven, vanligtvis en man som beskrivs lite som en enstöring och finner de vanliga människorna tragiska och oborstade. Han blir heller aldrig känslomässigt knuten till brotten han löser, utan framstår som något känslokall. Brottslingen framställs ofta som en galning och anledningen till att brotten begås är vanligen ett väldigt hämndbegär.

Kvinnliga detektiver är det inte gott om i den klassiska detektivromanen och de få som finns liknar karaktären Miss Marple från Agatha Christies romaner. De är vänliga och artiga, ofta vältaliga.  De är för det mesta ogifta och framstår som gamla asexuella pladdriga nuckor. Agatha Christie skapade samtidigt androgynitet i många romaner genom att kombinera traditionella och moderna värderingar och ge män och kvinnor motsatta personligheter mot vad de förväntas ha. Det kan man se i hennes beskrivning av Hercule Poirot. Han är auktoritär men samtidigt kvinnlig i sitt sätt då han är både artig, vänlig och fåfäng, något som anses vara kvinnliga beteenden.

Parallellt med och som kontrast till pusseldeckarens snällhet där hjälten briljerar med sitt intellekt utvecklas i USA i samband med första världskriget den hårdkokta detektivromanen. Samhället förändras och kriminaliseras, det bli korrupt och oärligt. Dessutom får kvinnorna möjlighet att arbeta utanför hemmet och detta leder till att männen börjar känna sig hotade.

Många har ansett den hårdkokta deckaren vara ett svar på kvinnorörelsens frammarsch. I den hårdkokta deckaren visar sig detta genom en maskulinisering av de manliga karaktärerna. Handlingen utspelas oftast i staden och den manliga hjälten är sexuellt aktiv, ett sätt att visa sin överlägsenhet gentemot kvinnorna men också ett sätt till förtryck. Hjälten i den hårdkokta detektivromanen är ofta en ensam och missanpassad outsider som kämpar för att hitta sin värdighet och moral och vill avslöja samhällets orättvisor. Han är en överviktig, lätt alkoholiserad, skild och olycklig polis som alltid arbetar övertid. En ärofull insats på jobbet är viktig och han kan offra både liv och kärlek för att göra ett bra jobb.  Han röker för jämnan, bär hatt och klär sig i trenchcoat och en viktig symbol för hans maskulinitet är hans stora buk.

Om mannen har en kropp beskrivs den från byxlinningen och uppåt. När de kvinnliga karaktärerna beskrivs är det ofta bröst och ben som står i fokus. Kvinnorna framställs som sexobjekt och hamnar ofta i rollen att trösta hjälten/mannen. De ska vara attraktiva och feminina, får absolut inte ha maskulina drag för då förlorar de sin dragningskraft. Kvinnan blir inte bara en trösterska utan även ett hot. Hon kan vara en svekfull skurk och vamp och hon använder sin kropp som vapen och utsätter på så sätt hjälten för fara när han söker värme hos henne. Men eftersom männen är intelligentare och smartare inser de snabbt vad kvinnorna är ute efter och faller inte i fällan.

På 1950-talet skapas en ny deckargenre i USA, polisromanen.  Den beskriver polisarbetet i minsta detalj där bevismaterialet är viktigt. Den författare som kanske är mest känd är Ed Mc Bains, speciellt för sitt språk som han också fick kritik för.  Han har ett poetiskt bildspråk och beskriver i en av sina böcker hur en polis föreställer sig hur en kvinnas bröst sprängs likt en målning av Dali. Han liknar dessutom en storstad vid en sköka och en älskarinna. Hans kvinnliga karaktärer var vackra och undergivna.

Hur ser det ut i Sverige då? Den första kvinnliga detektiven i Sverige dyker upp 1912 i En kvinnlig detektiv och publiceras i Allers Familj – Journals Bibliotek. Men det är först på 1940-talet som svenska detektivromaner blir populära, kopierade efter de utländska pusseldeckarna. Typiskt för de svenska deckarna är miljö och kritiska samhällsskildringar. Men också här hittar man de klassiska stereotyperna. Det är en manlig hjälte som tillkallas för att lösa mysteriet. Han är lugn, avslappnad och intelligent. Klichén säger också att han dricker whisky och röker.

Den kanske mest kända deckarförfattaren från den tiden är Maria Lang.  Det var fint att vara hemmafru på 40- och 50-talen och det går igen också i hennes böcker.  Som kuriosa kan man se det i engelska tv-serier om Kommissarie Lewis, där den ene poliskommissariens hustru vill söka ett arbete utanför hemmet för att dels spä på hushållskassan, dels för att hon inte har något meningsfullt att göra, men där hennes man tycker att det är en dålig idé. Han kan minsann försörja henne.

Maria Langs hjälte är kriminalkommissarie Christer Wijk. Han tillkallas när ett mord har skett och ofta är det bara kvinnor som samlats. Många av kvinnorna är välutbildade – läkare, journalister. Christer Wijk talar ofta nedlåtande om kvinnor som yrkesarbetar och till exempel önskar han att hans fästmö skulle vara en helt vanlig talanglös och undergiven hemmafru. Christer framställs som manlig och gentlemannamässig, han tycker om kvinnor.  Det första han lägger märke till är deras utseende, beskriver deras klädsel men ibland känner han sig malplacerad när han umgås med dem. Han beskriver dem ofta som fnittriga och osäkra och ibland som slampiga, sluga, vulgära och beräknande.  I en av Maria Langs romaner beskrivs det kvinnliga offret som slampig och lösaktig och då får hon skylla sig själv. Man kan se likheten i den hårdkokta deckaren i USA där den kvinnliga karaktären ofta ses som ett hot mot mannen. För att ytterligare trycka på Christer Wijks manlighet kör han en röd sportbil i hög fart och bromsar in framför ytterdörren så att gruset sprätter.

I Maria Langs romaner finns också Puck Bure. Hon blir indragen i mordutredningarna och hjälper Christer Wijk att lösa brotten. Man kan likna henne vid Doktor Watson i böckerna om Sherlock Holmes. Puck Bure står för empatin och den psykologiska förståelsen det vill säga det som kvinnor antas vara bra på och som Christer Wijk saknar.

Polisromanen slår stort i Sverige mellan1960-2000 och Sjöwall/ Wahlöös karaktär Martin Beck sägs vara den person som satte normen för den typiska polisdetektiven; han är frånskild, har hälso- och alkoholproblem och älskar klassisk musik.  Detektiverna har också fått alltfler psykiska problem och är ofta socialt missanpassade. Man hittar också en och annan elak svärmor och kritik mot samhället. Många har flyttat från storstaden till landet för att komma bort från världen.

I Viveca Stens deckarromaner Morden i Sandhamn finns kriminalinspektör Thomas Andreasson och hans barndomsvän juristen Nora Linde. Thomas använder sig av Noras yrkeskunskaper och hennes trovärdighet men i slutändan är det ändå han som är smartare och löser mordgåtan. Thomas Andreasson ser bra ut, är duktig kriminalare och håller sig för sig själv, en traditionell detektiv med andra ord som har en Doktor Watson till hjälp.

Men kring millennieskiftet 2000 och framåt händer något. Genuseffekten slår till. Kvinnliga författare verkar dragna till att skriva kriminalromaner och marknaden exploderar. De kvinnliga författarna skriver också vanliga polisromaner men de för in fler kvinnor i berättelserna och speglar den moderna kvinnans situation och problem. Liza Marklundseffekten kallar vissa den – kvinnliga kommissarier dyker upp med sina problematiska vardagsliv, blöjbyten och kaotiska kärleksliv.  Det blir mer fokus på deras privatliv och vardagsliv. Själva gåtan kommer i skymundan.  Kvinnorna osynliggörs på jobbet av sina manliga chefer, manliga och gubbiga kollegor uppträder nedlåtande mot dem, frågor ställs över deras huvuden till manliga kollegor, någon blir älskarinna åt en manlig kollega, en brottas med sina relationer till män, man hittar otrohet för att en kvinnlig poliskommissarie har blivit tråkig efter hon fått ett barn.

Andra yrkeskategorier börjar nysta i brotten.  Huvudpersonerna är inte bara poliser eller detektiver, många är journalister, jurister, läkare. Lisa Marklunds Annika Bengtzon är journalist, skild, har en otrevlig svärmor och problem med sina barn och före detta mannen är en riktig mes. Hon är stark, riktigt elak och hyvlar av sina kollegor, hon är en ny karaktär i den svenska deckarlitteraturen.  Vardagsrealismen finns fortfarande, brottslighet knuten till den undre världen kommer, prostitution och trafficking.

De kvinnliga kommissarierna är först och främst kvinnor. Håkan Nessers kriminalinspektör Monica Morenotill exempel söker trygghet hos en man och är bitter över att hon ännu inte är gift. De blir förbisprungna i karriären av männen, sina kollegor, de blir utsatta och tafsade på, de får kommentarer som insinuerar att de kanske har PMS. Härskartekniken gäller.

Om offret är en kvinna har hon blivit misshandlad och gruvligt plågad. Mannen är en skurk, ett monster och ger sig på småflickor och småpojkar, köper sex, håller på med trafficking.

Så har vi Lisbeth Salander, den superintelligenta, ensamma, okonventionella datahackaren, som inte litar på någon. Hon med traumatiska upplevelser bakom sig och som saknar social kompetens och inte tvekar att använda våld och bryta mot regler och bestämmelser. Hon liknar mycket den amerikanska hårdkokta detektiven som står utanför lagen, vill komma tillrätta med samhällets orättvisor och gärna använder våld för att nå sina mål.

Lisbeth Salander har fått efterföljare som i åklagare Jana Berzelius hos Emelie Schepp och i Jennifer Rognebys brottsutredare Leona. Dessa kvinnliga detektivgestalter är båda ensamvargar, intelligenta och skickliga i sina jobb, de bryter mot lagen, begår brott men kommer undan.

Nya tider kräver nya sätt att skriva. Nya målgrupper? Antalet kvinnliga författare och kvinnliga huvudpersoner ökar. Det finns färre manliga deckarförfattare som skriver om manliga detektiver och kriminalkommissarier. Man kan ändå fråga sig om inte klichéerna fortfarande finns men i annan tappning? Man får som sagt se upp.

Ett tips kan vara att byta kön på dina karaktärer. Nästa gång du gör din synopsis och tänker på dina karaktärer, testa att byta kön på dem din berättelse handlar om. Vad händer?  Du kanske ser att du beskriver kvinnor på ett speciellt sätt? Du kommer förmodligen att tänka i nya banor efter en sådan här övning och du kommer nog att inse att det är svårt att tänka nytt.

 

Julklappar

Ibland händer det, ibland vänder det.

En antagonist för mig är som en skurk, en vägg som man stöter pannan emot, någon som slår tjuvbent på en och som gör att man måste ta en annan väg, en skitstövel som ljuger, ser till att saker går sönder, som gör att man klämmer fingrarna i dörren, ett svårt val.   Sedan jag kom tillbaka till mitt hus i Västerbotten (Ångermanland) för cirka sju månader sedan har jag haft möte med antagonisten många gånger: diskmaskinen frös, en dator kraschade, min varmvattenberedare sprack, häng- och stuprännor hade korkat igen, gräsklipparen gick sönder, bilens underrede fick lagas, strömavbrott flera gånger, insnöad, kom inte ut. Det är sådant som händer.

Så läser jag att antagonist betyder motståndare, något som har motsatt verkan. Det kan vara en muskel som verkar i motsatt riktning mot en annan muskel, till exempel när vi böjer armbågen så arbetar triceps som antagonist för biceps, en muskel böjer ihop en led och då är antagonisten den muskel som rätar ut.  Antagonisterna är viktiga för att vi ska kunna få en kontrollerad rörelse och bromsa in när vi har nått det läge som vi vill nå, balans kanske man skulle kunna säga.

Men så, dagen efter den kortaste dagen på året, i skogen, i skoterspåret när jag tog en annan väg än den jag vanligen tar på mina dagliga hundpromenader, slog det mig plötsligt – nu vänder det, inte bara att dagarna blir längre, det vände för mig också. Solen stod lågt, nådde knappt över trädtopparna, men den lyste, ovanligt så här års, och faktiskt såg det ut som om det hängde diamanter från björkkvistarna.

Den gångna hösten har varit som en styrketräning – en kamp mellan antagonisterna och mig där jag har vunnit, hittat balans. Jag har lektörsläst och korrekturläst tre fantastiska manus varav två ges ut nästa år, Lilian och jag har använt stora pennan och djupredigerat vår cozy mystery och skickat den tillbaka till förlag och jag har läst en första-kapitel-analys.

Så jag känner mig glad, nöjd och tacksam.  Och generös. Därför vill jag bjussa på ett par julklappar.

1) Jag delar ut två första-kapitel-analyser, ingen kostnad. Först till kvarn, senast den 31 december 2017 vill jag veta.

2) Om du har ett manus som du vill ha läst av en utbildad lektör får du en ordentlig julrabatt på 20 % om du skickar in före den 25 januari 2018.

3) Om du vill skriva en saga får du köpa min kurs Skriv en saga för 600 kronor, ordinarie pris 1 500 kronor.

Skkicka in till bontalouise@gmail.com

Look deep into nature, and then you will understand everything better.” Albert Einstein

 

A fortunate lady

På någon kanal igår kväll var ett inslag om båtflyktingar och bilden på den lille pojken som låg på stranden med ansiktet i vattnet visades. Det fick mig att tänka på en händelse för många år sedan då yngste sonen, min väninna och jag, mitt i natten tog oss från den grekiska ön Milos till fastlandet i liten sightseeingbåt.

Vi hade bestämt oss för att under de två sista veckorna i juni båtluffa i Egeiska havet. Tre öar i ögruppen Kykladerna hade vi valt att besöka – Paros, Mykonos och Milos. Vi skulle vara fyra dagar på varje ö innan vi på lördagen skulle ta färjan från Milos tillbaka till Pireus, vidare till Aten och så Sverige.

Efter två dagar, en torsdag, utbröt strejk – all båttrafik i hela Grekland stoppades. Kaos. Alla ville ta sig till fastlandet – svenskar, finnar, tyskar, danskar. Det var köer till hotellen där man kanske kunde få låna en telefon, till bankerna för att ta ut pengar, kontanterna tog slut. Kunde man ta sig till någon annan ö med flygplats, där man kanske kunde få en flygplansstol? Vad gjorde charterbolagen, satte de in extra plan?

Vi tog det lugnt, tog med frukosten till stranden och spånade. Nog vore det väl konstigt om vi inte skulle kunna hitta någon som ägde en båt och som skulle kunna ta oss till fastlandet? Grekland, med alla skeppsredare och sjökaptener, skulle det vara så svårt?

Vi tog oss till turistbyrån och frågade. Vi hade tur. Bakom receptionen satt ägaren till en av sightseeingbåtarna.

Han lyssnade på oss, nickade och sa:

”Ja, det kan jag, men det kostar.”

”Självklart, vi förstår. Hur mycket?”

”Om jag ska köra er över till fastlandet, inte till Pireus, det går inte, men till en annan hamn, så behöver ni samla ihop 15 personer. Kom tillbaka klockan 7 ikväll.”

Vi gick tillbaka till hyresrummet och packade, värdinnan skakade på huvudet när hon fick veta hur vi skulle ta oss över havet. ”Very dangerous, very  dangerous”, sa hon gång på gång. ”Long way…” Hon hade rätt men det förstod vi inte då.

Vi gick runt på gatorna och berättade för folk att det fanns möjlighet att ta sig till fastlandet och vi lyckades samla ihop femton personer. Klockan 6 satt vi i den lilla restaurangen utanför turistbyrån. Vi hade beställt citron- och oreganodoftande souvlaki så klart, och rödvin för att njuta in i det sista. Folk hade samlats och satt på trottoaren, på sina ryggsäckar, några hade gjort som vi och beställt in mat. Katterna strök omkring våra fötter och fick sig några godbitar. Vi väntade spänt.

När klockan var halv 7 kom en liten sightseeingbåt intuffandes och lade till vid en pir. Männen ombord började plocka ner alla skyltar, till och med namnskylten, nu kunde man inte se att det var en turistbåt längre. Mannen som vi träffat tidigare på förmiddagen klev iland och gick raskt upp mot turistbyrån. Han såg väldigt bestämd ut. Strax före klockan 7 kom han ut med en tjock pappersrulle under armen, sjökort antog jag att det var. Han såg sig omkring, fick syn på oss, pekade på oss och sa. ”You ladies are in charge. We’ll leave at 7.”

Vi packade ihop våra kassar och ryggor i en hast, maten fick vi lämna men inte vinflaskan, den tog vi med oss. Väl ombord samlade jag in pengar och betalade kaptenen.

Resan till fastlandet tog drygt åtta timmar. Medelhavet var lugnt, dyningar förstås, det var svart runtomkring, tyst, bara ett jämnt dunkande från motorn. Några spydde. Andra snarkade. Jag kände mig lugn där jag stod på akterdäck och kikade upp mot stjärnhimlen.

När vi närmade oss kusten släcktes alla lampor och lanternor, dunkandet avtog och tyst, tyst fick vi gå i land. Klockan var 4 på morgonen. Kaptenen stod på övre däck, höjde handen. ”Nice doing business with you ladies.”

I parken intill bredde vi ut våra liggunderlag och vilade tills solen gick upp och vi hittade en buss som tog oss till Aten. Vi hann med flyget till Arlanda och var på jobbet på måndagmorgon, tacksamma.

 

Mannen vid fönstret

Förra veckan besökte jag SPF Seniorernas månadsmöte dels för att berätta om min skrivkurs, dels för att träffa lite trevligt folk, prata och skratta och naturligtvis få information om vad som händer och sker. Och skratta fick jag, inte bara jag utan alla skrattade, servetterna på kaffebordet försvann för att torka tårar och näsdropp.

Två gentlemän stod för underhållningen – musicerandet, sången och historieberättandet. Gitarristen var från Norsjö och det vet vi nu att de från Norsjö är ”nalta eljest” som man säger att norrbottningarna är, men tydligen också norsjöborna.  Han drog den ena historien efter den andra, lugnt och stillsamt utan krusiduller, de kom naturligt mellan sångerna, ibland när han just börjat spela, precis som om han kom på något och var tvungen att berätta innan han kunde fortsätta. Och de blev naturligtvis ännu roligare eftersom han berättade dem på norsjömål.

Jag var imponerad och tänkte på den ”stand-up-comedy” – kurs jag själv gått, den tid det tog att bara sätta ihop en rolig historia på max tre minuter, hålla spänningen redan från början, klura ut twisten/överraskningen på slutet, få det att låta naturligt och låta bli att skratta åt mitt eget skämt.

Nåväl, jag skrattade hela vägen hem i bilen och tänkte att jag måste komma ihåg några av de historier som han drog. Några kommer jag ihåg och här får ni en.

0 0 0 0 0 0

”Jag vet inte vad jag ska göra med min man. Vi har inte pratat med varandra på nästan tre veckor.” Birgitta tittade villrådigt på sin väninna.

”Hur kan det komma sig? Har du försökt prata med honom då?

”Ja, visst har jag det. Men han svarar ju inte. Han bara står vid fönstret och glor hela tiden.”

”Hmm … inte bra. Du får tänka ut nåt. Så här kan du inte ha det. Finns det nåt du skulle kunna göra?”

”Jo, jag har tänkt på flera saker. Det första jag skulle kunna göra är att öppna dörren och släppa in honom.”

 

Höj ribban!

För ganska många år sedan frågade en av mina f d äkta män: Kan du aldrig vara nöjd Louise? Måste du alltid hela tiden hålla på och gå kurser, hoppa på och göra nya saker? Varför inte bara ta det lugnt?

Jag funderade rätt mycket på det.  Ja, varför kunde jag inte vara nöjd?

Jo, men visst är jag nöjd. Jag är jättenöjd med vad jag har, vad jag kan och vem jag är. Men varför vill jag då bara mer?

Så hittade jag något som Abraham Mazlow, motivationsgurun, skrev. Det var som om det var ett meddelande riktat direkt till mig. Om du planerar att göra mindre än vad din förmåga tillåter kommer du att vara olycklig i resten av ditt liv.

Det var ju det jag vetat hela tiden. Jag vill utvecklas, växa och lära mig nya saker hela tiden för att må bra. Om jag vänder på det, så vet jag att om jag inte mår bra beror det på att jag helt enkelt inte gör saker som är stimulerande.

Jag vill inte tillåta att min relativt höga ålder, pengar, väder eller andra antagonistiska krafter ska stoppa mig. Okej, nog kan jag gnälla men jag vill absolut inte fastna i gnället. Det tar emot ibland så klart, men om jag inte skulle använda mig av min förmåga, att inte göra något av allt det jag kan, vad skulle jag göra då?  Låta den ena dagen följa den andra och bara spreta omkring, vegetera.

Att höja ribban, det är min grej! Nya tag, ny vecka. Höj ribban du också.

Låt din Musa komma fram

Blir du bli villrådig och rastlös när du känner att du har för mycket omkring dig? Om du som så många andra framgångsrika kvinnor (och män) har tonvis av saker omkring dig som måste göras men ändå inte får något gjort, känner du kanske att det måste till något mer – mer puls, mer kreativitet, mer lust, mer för dig själv – det känns som om det är åratals sedan något roligt hände. Jag känner så ibland.

Då är det dags att väcka och bjuda in din inre Musa – poesins gudinna, kreativitetens prästinna. Hon hjälper dig att hitta tillbaka till undren och magin, nyfikenheten, inspirationen, kreativiteten och fantasin.

Jag känner mig då och då rastlös och overksam.  Många böcker vill jag läsa – några ligger på mitt nattygsbord, vissa på skrivbordet och åter andra på vardagsrumsbordet. Det är så mycket jag vill göra, jag måste hinna så mycket – bloggandet, de ofärdiga berättelserna, föredragsförberedelser, gräsklippandet, och snart kommer snöskottandet. Jag börjar med något, men rastlösheten finns där hela tiden. Det slutar med att jag tar med mig hundarna på en promenad i skogen. Skogen och hundarna har en läkande och lugnande effekt och svar kommer när jag kastar ut frågor till universum.

Men det finns fler sätt att låta nya infallsvinklar och möjligheter till lösningar komma upp till ytan än att som jag gå i skogen.

Om du har fastnat, gör något som du inte brukar göra i normala fall –

  • Köp och läs en annan tidning än den vanliga.
  • Gå in på ett café och sätt dig vid ett bord där det sitter människor du inte känner.
  • Slå dig ned på tågstationen och bara glo på alla som går förbi.
  • Samla löv, kvistar och stenar och gör ett potpurri och placera det så att du kan se det och lägg märke till vilka tankar som dyker upp.
  • Sätt din favvomusik på högsta volym och dansa. Mina hundar blir galna när jag gör det, de hoppar och dansar.  Och jag får skratta. I varje haha finns ett aha, sa Victor Borge.
  • Se en galen film och skratta.
  • Våga klä dig annorlunda. Blir du en annan?
  • Och andas! Din Musa gillar syre. Börja din morgon med att dra några djupa andetag genom näsan, släpp ut luften långsamt.

Träna veckan ut genom att göra något nytt som ger dig positiv energi. Se sedan hur mycket enklare det är att fokusera på det som är viktigt för dig.