Även fast … språknörden undrar …

Jag såg en text under en bild för några dagar sedan och jag kunde inte låta bli att fotografera den med min mobilkamera. Tyvärr fick jag inte med hela meningen men egentligen räcker det med början av den.

Meningen börjar så här. ”Även fast tekniken och motorer är så sofistikerade nu för tiden att det … ”

Det är det här med även fast som jag funderar över. Finns det uttrycket egentligen?  Är det språkligt korrekt att använda frasen även fast? Många använder det.

Hittar exempel på Språket från 2009. ”Regimerna måste bestraffas även fast de är ekonomiskt fördelaktiga” och ”… även fast  hennes ledning tycker …”

Även fast är ett uttryck som vunnit terräng och  börjar tränga ut  även om. Även fast jag skulle bli bjuden, så kommer jag att tacka nej. En hypotetisk inbjudan, mot all förmodan alltså.

Det verkar också som om  även fast har en användning som liknar trots att  och fastän.  Även fast de flesta har tackat nej till festen, så tänker jag gå ändå. En verklig inbjudan.

Även fast används som trots att och fastän och det ser ut som att det kommer fortsätta vara så. Men det är inte standardspråk … än. Än så länge är det ”talspråkligt”.

Språknörden i gång igen …

Så var det det här med förkortningar och annat i skrivsammanhang …

Jag har med tiden verkligen försökt lära mig att lägga rödpennan åt sidan när jag läser en bok eller en text. Att inte vara så nördig. I mina böcker kan man se utrops- och frågetecken, ett antal Bu!!  och Hoppsan!! och andra krumelurer i marginalen när jag fastnat på eller retat mig på felstavningar, syftningsfel och särskrivningar, semikolon där det inte ska vara semikolon utan punkt eller vanligt kolon. Och så vidare.

Nu är i alla fall rödpennan tillbaka igen.  Den här gången har jag markerat plural och förkortningar i kanten. Partner, gangster och container och deras pluralform är det som jag retar upp mig på nu. Ord som slutar på – er böjs som det svenska ordet ”åker”. Det heter en gangster, flera gangstrar – inte gangsters.  Och så säger man en container, flera containrar – inte containers. Det heter en partner, flera partner – inte partners. Det kan kännas knepigt om man ska säga partnerna (bestämd plural) men då kan man tänka på ordet ”musiker”. De där musikerna.

Eller varför inte använda SAOL om man är osäker?

Och så förkortningarna tv, pc mm.

Förkortningen mm betyder egentligen millimeter och inte ”med mera”. Man kan skriva m.m. – men då måste det följa punkt efter båda bokstäverna. Man kan också skriva m m med mellanslag mellan bokstäverna. Personal computer förkortas pc – inte PC  – och pluralformen är pc:ar. Man skriver tv och inte TV och följaktligen skriver man då också tv:n och tv:ar.  En variant är så klart att skriv ut hela ordet ”teve”.

 

Pelargoner, Karate Kid och skrivande

I filmen Karate Kid lovar Kesuke Miyagi att han ska lära Daniel Larusso karate så att han ska kunna försvara sig när han blir trakasserad av Cobra Kai och några andra. Daniel lär sig inte bara karate, han lär sig dessutom att det är viktigt med balans i livet, kropp och själ.  ”Lesson not just karate only. Lesson for whole life. Whole life must have balance”, säger Miyagi.

I en scen placerar Miyagi ett bonzaiträd framför Daniel och säger till honom att klippa och ansa det. ”Hur?” undrar Daniel. ”Blunda och se trädet framför dig. Hur vill du att det ska se ut? När du vet hur ditt träd ska se ut, ska du klippa det.

Så är det med pelargonerna i fönstret, med buskarna i trädgården. För att pelargonerna ska blomma, för att ett träd ska bära frukt måste man klippa bort gamla och torra kvistar, ta bort grenar som spretar åt alla väderstreck. Man behöver rensa. Bort med ogräs! Släpp in ljus och luft!    “To make honey, young bee need young flower, not old prune”, säger Miyagi.

Vad har klippa och rensa med skrivandet att göra? Det kan bli svårt att bana sig fram i en text bland långa böljande meningar, alla småord.  Nog är det konstigt att vissa ord smyger sig in i en text utan att man lägger märke till det? Långa böljande meningar drar iväg så att man går vilse i texten och man måste gå tillbaka till utgångspunkten för att hitta rätt. Det är de där onödiga små ogräsorden som sprider sig och tar udden ur spännande stycken, de där orden som stoppar upp.

”Förvisso” är ett ord om jag gillar att använda tydligen. Jag upptäckte, tack vare sökfunktionen, att jag hade använt förvisso tjugo gånger i ett manus.  Alldeles för många gånger. Och detta i början på en replik, ett svar. Aja! Jag har också en förkärlek att använda väldigt och förmodligen . Andra ord som vi gärna stoppar in när vi skriver är kanske, ju, nog, väl, faktiskt, egentligen, ganska, också, så, alltså, plötsligt, bara, troligen.

Ordet lite är ett ord som kan förbrylla, som kan skapa otydlighet. I svenskan betyder det så klart samma sak som i andra språk – a little. Om någon till exempel säger Jag känner mig lite dålig idag, så menar han förmodligen (kolla, här kom mitt ogräsord in direkt, men här kan det passa?) att han inte vill låta gnällig, för att man inte ska tycka synd om honom. Antingen mår man väl dåligt eller inte?  På frågan hur man haft det på jobbet kan svaret bli Det har varit lite jobbigt. Säger man dessutom liiite med långt i, ja då har man haft det väldigt jobbigt. Vi använder lite när vi pratar, men inte när vi skriver.

Hör du skillnaden? Vi är försiktiga, inte lite försiktiga. Vi är tveksamma, inte lite tveksamma. Å andra sidan – om en av dina karaktärer säger liiite hela tiden säger det något om karaktären. En anna karaktär kan himla med ögonen och sucka femtio gånger.

Slå på sökfunktionen och räkna dina ord! Det blir frustrerande för en läsare och redaktören på ett förlag slår till direkt.