Livets mening och svår förstoppning

Grubbel över livets mening och svår förstoppning kan ta sig liknande uttryck har jag läst någonstans. Ansiktsuttryck kan vara svårtolkade.

Våra liv baseras på relationer till andra människor och det är kommunikationen som är grunden. Vi är sändare och mottagare samtidigt, vi sänder ut budskap om våra behov, förväntningar, attityder och det händer allt som oftast att budskapen krossas på vägen. Språket är mångtydigt och vi uppfattar och tolkar varandra på olika sätt beroende på vad vi har med oss i bagaget.   Hur många gånger hamnar vi inte i en situation där vi missuppfattar och blir uppfattade på ett sätt som vi inte tänkt oss?

Karaktärerna är personerna i romanen, sådana som vi.  Som författare ska vi beskriva karaktärerna både hur de ser ut utanpå och inuti, läsarna ska få tillräckligt med information så att de kan visualisera varje karaktär, såväl fysiska som personliga drag.

Kommunikation kan vara en bräcklig historia. Det är lätt att fastna i en ond cirkel, hamna i gräl och missförstånd.  Det kan leda till roliga misstag, mindre roliga som mord, våld, tappade förtroenden, förstörda förhållanden och så vidare.

Så här lätt kan man fastna i den onda cirkeln.

Du blir inte sårad av den person som du kommunicerar med. Du orsakar den smärtan, irritationen själv genom ditt sätt att tolka hans eller hennes agerande. Och vad som värre är, du vet inte ens att det händer.

Din partner, vän, chef eller son säger något. Du noterar hur han ser ut, hör hans ord och hur han säger det. Du tolkar omedvetet det han säger och gör och i samma stund som du gör det får du en känsla, en tanke. Du kommunicerar inte längre med den här personen utan med dina egna känslor om det han säger och gör, dina egna tolkningar.

HÄR BLIR DET FARLIGT!!  Här kan det gå alldeles snett!

Du säger något eller gör något gentemot den här personen utifrån DIN tolkning. Det här kan bli chockerande, sårande, märkligt för den andre eftersom det är kanske inte det svar han har väntat sig.

Den andre personen tolkar ditt beteende och ditt svar. Han förstår ingenting.

HÄR BLIR DET FARLIGT!!!  Här kan det gå helt snett igen!

Den andre personen får tankar och känslor utifrån ditt uppträdande och vad du säger och gör och han kommunicerar inte längre med dig utan med SIN tolkning av det du gör och säger. Och utifrån det han har uppfattat säger han eller gör något.

Det är i tolkningsstadiet som det går snett och som gör att man hamnar i den onda cirkeln.

Övning: Hur kan dina karaktärer fastna i den onda cirkeln och vilka konsekvenser kan det få?

 

 

 

 

Genus i kriminalromaner

Hur kan vi som skriver kriminalromaner skildra våra karaktärer så att de både blir komplexa och icke-könsstereotypa?

Ända sedan 1970-talet har jag varit intresserad av jämställdhetsfrågor och varit engagerad i olika kommittéer som anställd, lärare och konsult i utbildningssammanhang. Kommunikation i olika former har varit en röd tråd i mitt yrkesliv och det har blivit en del föreläsande, debatterande och skrivande om bland annat jämställdhetsplaner, kvinnors och mäns språk m.m.  Som storläsare och filmtittare har jag ibland irriterat mig på hur kvinnor och män framställs men det är egentligen inte förrän på senare år, nu när jag själv skriver berättelser och tillsammans med en författarkollega skriver pusseldeckare som jag insett hur lätt det är att hamna i ett stereotypt tänkande när det gäller beskrivandet av karaktärer. Det går av bara farten.  Det gäller att se upp även om man anser sig vara medveten.

Det finns många många studier om detta och jag har roat mig med att leta och ta reda på hur kvinnor och män skildras i några olika deckargenrer under de senaste 100 åren.

Edgar Allan Poe anses vara den som med sin The murders in the Rue Morgue 1841 skapade pusseldeckaren, den snälla deckaren, den suveräna intelligensen där privatdetektiven sätter de mindre smarta poliserna på plats.  De vanligaste karaktärerna i den klassiska deckaren är offer, skurk och detektiv. Deckarförfattare har ibland anklagats för att deras karaktärer är platta, inga verkliga personer, bara ditsatta som schackpjäser för att passa intrigen. Vissa forskare anser att det måste vara på det sättet; karaktärerna måste vara klichéartade för att man som läsare ska kunna identifiera sig med och känna igen dem.

Redan som barn bär vi med oss föreställningar, både medvetet och omedvetet, om hur andra och vi själva bör uppföra oss, det blir ett sätt att skapa sin identitet.  Då blir det också lättare att särskilja vem som är skurk och offer. Jag har läst en intressant uppsats skriven av en student på lärarutbildningen vid Linköpings universitet. Studenten har gjort en studie av hur karaktärerna beskrivs i barnlitteraturen och jag fastnade för just stycket som handlar om pusseldeckare för barn. Handlingen i pusseldeckarna följer ofta samma mönster som i vuxendeckarna.  Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, som studenten skriver om, är typiska pusseldeckare.  Lasse och Maja är två klasskamrater som tillsammans driver en detektivbyrå.  Karaktärerna blir ganska platta; det viktigaste är att lösa brottet vilket gör att man inte får veta så mycket om Lasses och Majas privatliv. Lasse är den som tar initiativ oftare och får fler insikter om hur man ska lösa brotten, medan Maja lägger märke till saker, ser ledtrådar och funderar. Maja oroar sig mer och har större förståelse för hur andra karaktärer känner. Lasse är aktivare och Maja beskrivs som mer passiv. Å andra sidan kan även Lasse ibland observera och fundera medan Maja tar initiativ, men trots detta blir det ett relativt könsstereotypt sätt att beskriva karaktärerna och bekräftar den bild som man som läsare har.

I pusseldeckarna för vuxna är huvudkaraktären, detektiven, vanligtvis en man som beskrivs lite som en enstöring och finner de vanliga människorna tragiska och oborstade. Han blir heller aldrig känslomässigt knuten till brotten han löser, utan framstår som något känslokall. Brottslingen framställs ofta som en galning och anledningen till att brotten begås är vanligen ett väldigt hämndbegär.

Kvinnliga detektiver är det inte gott om i den klassiska detektivromanen och de få som finns liknar karaktären Miss Marple från Agatha Christies romaner. De är vänliga och artiga, ofta vältaliga.  De är för det mesta ogifta och framstår som gamla asexuella pladdriga nuckor. Agatha Christie skapade samtidigt androgynitet i många romaner genom att kombinera traditionella och moderna värderingar och ge män och kvinnor motsatta personligheter mot vad de förväntas ha. Det kan man se i hennes beskrivning av Hercule Poirot. Han är auktoritär men samtidigt kvinnlig i sitt sätt då han är både artig, vänlig och fåfäng, något som anses vara kvinnliga beteenden.

Parallellt med och som kontrast till pusseldeckarens snällhet där hjälten briljerar med sitt intellekt utvecklas i USA i samband med första världskriget den hårdkokta detektivromanen. Samhället förändras och kriminaliseras, det bli korrupt och oärligt. Dessutom får kvinnorna möjlighet att arbeta utanför hemmet och detta leder till att männen börjar känna sig hotade.

Många har ansett den hårdkokta deckaren vara ett svar på kvinnorörelsens frammarsch. I den hårdkokta deckaren visar sig detta genom en maskulinisering av de manliga karaktärerna. Handlingen utspelas oftast i staden och den manliga hjälten är sexuellt aktiv, ett sätt att visa sin överlägsenhet gentemot kvinnorna men också ett sätt till förtryck. Hjälten i den hårdkokta detektivromanen är ofta en ensam och missanpassad outsider som kämpar för att hitta sin värdighet och moral och vill avslöja samhällets orättvisor. Han är en överviktig, lätt alkoholiserad, skild och olycklig polis som alltid arbetar övertid. En ärofull insats på jobbet är viktig och han kan offra både liv och kärlek för att göra ett bra jobb.  Han röker för jämnan, bär hatt och klär sig i trenchcoat och en viktig symbol för hans maskulinitet är hans stora buk.

Om mannen har en kropp beskrivs den från byxlinningen och uppåt. När de kvinnliga karaktärerna beskrivs är det ofta bröst och ben som står i fokus. Kvinnorna framställs som sexobjekt och hamnar ofta i rollen att trösta hjälten/mannen. De ska vara attraktiva och feminina, får absolut inte ha maskulina drag för då förlorar de sin dragningskraft. Kvinnan blir inte bara en trösterska utan även ett hot. Hon kan vara en svekfull skurk och vamp och hon använder sin kropp som vapen och utsätter på så sätt hjälten för fara när han söker värme hos henne. Men eftersom männen är intelligentare och smartare inser de snabbt vad kvinnorna är ute efter och faller inte i fällan.

På 1950-talet skapas en ny deckargenre i USA, polisromanen.  Den beskriver polisarbetet i minsta detalj där bevismaterialet är viktigt. Den författare som kanske är mest känd är Ed Mc Bains, speciellt för sitt språk som han också fick kritik för.  Han har ett poetiskt bildspråk och beskriver i en av sina böcker hur en polis föreställer sig hur en kvinnas bröst sprängs likt en målning av Dali. Han liknar dessutom en storstad vid en sköka och en älskarinna. Hans kvinnliga karaktärer var vackra och undergivna.

Hur ser det ut i Sverige då? Den första kvinnliga detektiven i Sverige dyker upp 1912 i En kvinnlig detektiv och publiceras i Allers Familj – Journals Bibliotek. Men det är först på 1940-talet som svenska detektivromaner blir populära, kopierade efter de utländska pusseldeckarna. Typiskt för de svenska deckarna är miljö och kritiska samhällsskildringar. Men också här hittar man de klassiska stereotyperna. Det är en manlig hjälte som tillkallas för att lösa mysteriet. Han är lugn, avslappnad och intelligent. Klichén säger också att han dricker whisky och röker.

Den kanske mest kända deckarförfattaren från den tiden är Maria Lang.  Det var fint att vara hemmafru på 40- och 50-talen och det går igen också i hennes böcker.  Som kuriosa kan man se det i engelska tv-serier om Kommissarie Lewis, där den ene poliskommissariens hustru vill söka ett arbete utanför hemmet för att dels spä på hushållskassan, dels för att hon inte har något meningsfullt att göra, men där hennes man tycker att det är en dålig idé. Han kan minsann försörja henne.

Maria Langs hjälte är kriminalkommissarie Christer Wijk. Han tillkallas när ett mord har skett och ofta är det bara kvinnor som samlats. Många av kvinnorna är välutbildade – läkare, journalister. Christer Wijk talar ofta nedlåtande om kvinnor som yrkesarbetar och till exempel önskar han att hans fästmö skulle vara en helt vanlig talanglös och undergiven hemmafru. Christer framställs som manlig och gentlemannamässig, han tycker om kvinnor.  Det första han lägger märke till är deras utseende, beskriver deras klädsel men ibland känner han sig malplacerad när han umgås med dem. Han beskriver dem ofta som fnittriga och osäkra och ibland som slampiga, sluga, vulgära och beräknande.  I en av Maria Langs romaner beskrivs det kvinnliga offret som slampig och lösaktig och då får hon skylla sig själv. Man kan se likheten i den hårdkokta deckaren i USA där den kvinnliga karaktären ofta ses som ett hot mot mannen. För att ytterligare trycka på Christer Wijks manlighet kör han en röd sportbil i hög fart och bromsar in framför ytterdörren så att gruset sprätter.

I Maria Langs romaner finns också Puck Bure. Hon blir indragen i mordutredningarna och hjälper Christer Wijk att lösa brotten. Man kan likna henne vid Doktor Watson i böckerna om Sherlock Holmes. Puck Bure står för empatin och den psykologiska förståelsen det vill säga det som kvinnor antas vara bra på och som Christer Wijk saknar.

Polisromanen slår stort i Sverige mellan1960-2000 och Sjöwall/ Wahlöös karaktär Martin Beck sägs vara den person som satte normen för den typiska polisdetektiven; han är frånskild, har hälso- och alkoholproblem och älskar klassisk musik.  Detektiverna har också fått alltfler psykiska problem och är ofta socialt missanpassade. Man hittar också en och annan elak svärmor och kritik mot samhället. Många har flyttat från storstaden till landet för att komma bort från världen.

I Viveca Stens deckarromaner Morden i Sandhamn finns kriminalinspektör Thomas Andreasson och hans barndomsvän juristen Nora Linde. Thomas använder sig av Noras yrkeskunskaper och hennes trovärdighet men i slutändan är det ändå han som är smartare och löser mordgåtan. Thomas Andreasson ser bra ut, är duktig kriminalare och håller sig för sig själv, en traditionell detektiv med andra ord som har en Doktor Watson till hjälp.

Men kring millennieskiftet 2000 och framåt händer något. Genuseffekten slår till. Kvinnliga författare verkar dragna till att skriva kriminalromaner och marknaden exploderar. De kvinnliga författarna skriver också vanliga polisromaner men de för in fler kvinnor i berättelserna och speglar den moderna kvinnans situation och problem. Liza Marklundseffekten kallar vissa den – kvinnliga kommissarier dyker upp med sina problematiska vardagsliv, blöjbyten och kaotiska kärleksliv.  Det blir mer fokus på deras privatliv och vardagsliv. Själva gåtan kommer i skymundan.  Kvinnorna osynliggörs på jobbet av sina manliga chefer, manliga och gubbiga kollegor uppträder nedlåtande mot dem, frågor ställs över deras huvuden till manliga kollegor, någon blir älskarinna åt en manlig kollega, en brottas med sina relationer till män, man hittar otrohet för att en kvinnlig poliskommissarie har blivit tråkig efter hon fått ett barn.

Andra yrkeskategorier börjar nysta i brotten.  Huvudpersonerna är inte bara poliser eller detektiver, många är journalister, jurister, läkare. Lisa Marklunds Annika Bengtzon är journalist, skild, har en otrevlig svärmor och problem med sina barn och före detta mannen är en riktig mes. Hon är stark, riktigt elak och hyvlar av sina kollegor, hon är en ny karaktär i den svenska deckarlitteraturen.  Vardagsrealismen finns fortfarande, brottslighet knuten till den undre världen kommer, prostitution och trafficking.

De kvinnliga kommissarierna är först och främst kvinnor. Håkan Nessers kriminalinspektör Monica Morenotill exempel söker trygghet hos en man och är bitter över att hon ännu inte är gift. De blir förbisprungna i karriären av männen, sina kollegor, de blir utsatta och tafsade på, de får kommentarer som insinuerar att de kanske har PMS. Härskartekniken gäller.

Om offret är en kvinna har hon blivit misshandlad och gruvligt plågad. Mannen är en skurk, ett monster och ger sig på småflickor och småpojkar, köper sex, håller på med trafficking.

Så har vi Lisbeth Salander, den superintelligenta, ensamma, okonventionella datahackaren, som inte litar på någon. Hon med traumatiska upplevelser bakom sig och som saknar social kompetens och inte tvekar att använda våld och bryta mot regler och bestämmelser. Hon liknar mycket den amerikanska hårdkokta detektiven som står utanför lagen, vill komma tillrätta med samhällets orättvisor och gärna använder våld för att nå sina mål.

Lisbeth Salander har fått efterföljare som i åklagare Jana Berzelius hos Emelie Schepp och i Jennifer Rognebys brottsutredare Leona. Dessa kvinnliga detektivgestalter är båda ensamvargar, intelligenta och skickliga i sina jobb, de bryter mot lagen, begår brott men kommer undan.

Nya tider kräver nya sätt att skriva. Nya målgrupper? Antalet kvinnliga författare och kvinnliga huvudpersoner ökar. Det finns färre manliga deckarförfattare som skriver om manliga detektiver och kriminalkommissarier. Man kan ändå fråga sig om inte klichéerna fortfarande finns men i annan tappning? Man får som sagt se upp.

Ett tips kan vara att byta kön på dina karaktärer. Nästa gång du gör din synopsis och tänker på dina karaktärer, testa att byta kön på dem din berättelse handlar om. Vad händer?  Du kanske ser att du beskriver kvinnor på ett speciellt sätt? Du kommer förmodligen att tänka i nya banor efter en sådan här övning och du kommer nog att inse att det är svårt att tänka nytt.

 

Julklappar

Ibland händer det, ibland vänder det.

En antagonist för mig är som en skurk, en vägg som man stöter pannan emot, någon som slår tjuvbent på en och som gör att man måste ta en annan väg, en skitstövel som ljuger, ser till att saker går sönder, som gör att man klämmer fingrarna i dörren, ett svårt val.   Sedan jag kom tillbaka till mitt hus i Västerbotten (Ångermanland) för cirka sju månader sedan har jag haft möte med antagonisten många gånger: diskmaskinen frös, en dator kraschade, min varmvattenberedare sprack, häng- och stuprännor hade korkat igen, gräsklipparen gick sönder, bilens underrede fick lagas, strömavbrott flera gånger, insnöad, kom inte ut. Det är sådant som händer.

Så läser jag att antagonist betyder motståndare, något som har motsatt verkan. Det kan vara en muskel som verkar i motsatt riktning mot en annan muskel, till exempel när vi böjer armbågen så arbetar triceps som antagonist för biceps, en muskel böjer ihop en led och då är antagonisten den muskel som rätar ut.  Antagonisterna är viktiga för att vi ska kunna få en kontrollerad rörelse och bromsa in när vi har nått det läge som vi vill nå, balans kanske man skulle kunna säga.

Men så, dagen efter den kortaste dagen på året, i skogen, i skoterspåret när jag tog en annan väg än den jag vanligen tar på mina dagliga hundpromenader, slog det mig plötsligt – nu vänder det, inte bara att dagarna blir längre, det vände för mig också. Solen stod lågt, nådde knappt över trädtopparna, men den lyste, ovanligt så här års, och faktiskt såg det ut som om det hängde diamanter från björkkvistarna.

Den gångna hösten har varit som en styrketräning – en kamp mellan antagonisterna och mig där jag har vunnit, hittat balans. Jag har lektörsläst och korrekturläst tre fantastiska manus varav två ges ut nästa år, Lilian och jag har använt stora pennan och djupredigerat vår cozy mystery och skickat den tillbaka till förlag och jag har läst en första-kapitel-analys.

Så jag känner mig glad, nöjd och tacksam.  Och generös. Därför vill jag bjussa på ett par julklappar.

1) Jag delar ut två första-kapitel-analyser, ingen kostnad. Först till kvarn, senast den 31 december 2017 vill jag veta.

2) Om du har ett manus som du vill ha läst av en utbildad lektör får du en ordentlig julrabatt på 20 % om du skickar in före den 25 januari 2018.

3) Om du vill skriva en saga får du köpa min kurs Skriv en saga för 600 kronor, ordinarie pris 1 500 kronor.

Skkicka in till bontalouise@gmail.com

Look deep into nature, and then you will understand everything better.” Albert Einstein

 

Låt din Musa komma fram

Blir du bli villrådig och rastlös när du känner att du har för mycket omkring dig? Om du som så många andra framgångsrika kvinnor (och män) har tonvis av saker omkring dig som måste göras men ändå inte får något gjort, känner du kanske att det måste till något mer – mer puls, mer kreativitet, mer lust, mer för dig själv – det känns som om det är åratals sedan något roligt hände. Jag känner så ibland.

Då är det dags att väcka och bjuda in din inre Musa – poesins gudinna, kreativitetens prästinna. Hon hjälper dig att hitta tillbaka till undren och magin, nyfikenheten, inspirationen, kreativiteten och fantasin.

Jag känner mig då och då rastlös och overksam.  Många böcker vill jag läsa – några ligger på mitt nattygsbord, vissa på skrivbordet och åter andra på vardagsrumsbordet. Det är så mycket jag vill göra, jag måste hinna så mycket – bloggandet, de ofärdiga berättelserna, föredragsförberedelser, gräsklippandet, och snart kommer snöskottandet. Jag börjar med något, men rastlösheten finns där hela tiden. Det slutar med att jag tar med mig hundarna på en promenad i skogen. Skogen och hundarna har en läkande och lugnande effekt och svar kommer när jag kastar ut frågor till universum.

Men det finns fler sätt att låta nya infallsvinklar och möjligheter till lösningar komma upp till ytan än att som jag gå i skogen.

Om du har fastnat, gör något som du inte brukar göra i normala fall –

  • Köp och läs en annan tidning än den vanliga.
  • Gå in på ett café och sätt dig vid ett bord där det sitter människor du inte känner.
  • Slå dig ned på tågstationen och bara glo på alla som går förbi.
  • Samla löv, kvistar och stenar och gör ett potpurri och placera det så att du kan se det och lägg märke till vilka tankar som dyker upp.
  • Sätt din favvomusik på högsta volym och dansa. Mina hundar blir galna när jag gör det, de hoppar och dansar.  Och jag får skratta. I varje haha finns ett aha, sa Victor Borge.
  • Se en galen film och skratta.
  • Våga klä dig annorlunda. Blir du en annan?
  • Och andas! Din Musa gillar syre. Börja din morgon med att dra några djupa andetag genom näsan, släpp ut luften långsamt.

Träna veckan ut genom att göra något nytt som ger dig positiv energi. Se sedan hur mycket enklare det är att fokusera på det som är viktigt för dig.

Gräsklipparen – en antagonistisk kraft

Reculer pour mieux sauter, ett av de ’bons mots’ som finns i franska språket, innebär att man måste ta ett steg tillbaka för att hoppa bättre, det vill säga stanna upp för att få en bättre överblick av problemet man ställs inför.

I min värld händer det något varje dag.  Ta min gräsklippare till exempel. Innan den startar måste jag trycka fyra till fem gånger på den där gummipluppan ovanpå som för att choka upp gräsklipparen för att den ska starta lättare, så där som man gjorde förr med gamla bilar, ge lite choke. Därefter måste jag dra i snöret ett par gånger. Den här gången startade inte gräsklipparen. Jag tryckte fyra, fem gånger igen. Drog i snöret.  Den startade fortfarande inte. Två tryckningar till för att vara säker.  Drog.  Inte ens en rökpust. Jag blev frustrerad och arg, gick därifrån. Vad var det för fel? Jag gjorde ju som man ska göra, som jag alltid brukar göra. Men den här gången spelade mina erfarenheter och kunskaper mig ett spratt. Jag tog ett steg, flera steg, tillbaka. Tänk, Louise! Vad ska du göra? Köpa en ny? Springa till grannen? Lämna in gräsklipparen på verkstan? Med ilska kommer man inte långt.  Jag såg mig omkring, drog bort gräsklipparen till en annan plats, plattare, och inte så mycket gräs. Tryckte på gummipluppan tre gånger, drog i snöret och Vips! Den rackar’n startade. Aha, ny lärdom.

Två av arketyperna i romanskrivandet är protagonisten och antagonisten. Protagonisten, hjälten eller huvudpersonen, är den som har en uppgift, ett problem att lösa. Antagonisten representerar den kraft som ska stoppa och hindra protagonisten att lösa problemet genom att sätta upp hinder, skapa dilemman. Det kan vara en manipulativ eller avundsjuk granne, en bitter släkting, svartsjuk älskare, någon som har en egen agenda och vill förnedra hjälten, ett missförstånd eller något annat som ligger i vägen, något som går sönder till exempel. De här två typerna, protagonisten och antagonisten följs åt i romanen. Antagonisten eller den antagonistiska kraften dyker upp titt som tätt och sätter krokben för protagonisten och han/hon snubblar, klämmer sig i dörren, går vilse.  Protagonisten hoppar över hindret eller faller men reser sig och tar en ny väg, fattar ett nytt beslut och går vidare.

Antagonisten är en viktig kraft i romanskrivandet. Det är lätt att man glömmer det och endast koncentrerar sig på hjälten, protagonisten. Det är en antagonists uppgift att se till att protagonisten möter de svårigheter och kriser som han/hon behöver för att kunna lösa sitt problem, få nya kunskaper och insikter för att växa. Om en antagonist eller de antagonistiska krafterna inte finns eller är för snälla är risken stor att romanen blir tråkig och utan driv. Det är roligt att skapa en antagonist – ju elakare och besvärligare, desto bättre.

Sedan är det protagonistens beslut att hitta nya vägar och mönster, om hon/han vågar sig ut i det okända vill säga istället för att stanna i tryggheten.

Så är det i vardagen också ibland, varje dag skulle jag vilja säga, så står den där jäkla antagonisten i vägen. Nu är mitt exempel med gräsklipparen en enkel och ofarlig antagonistisk kraft men icke desto mindre en händelse som fick mig att ’reculer pour mieux sauter’. Utan antagonistiska krafter i livet blir det rätt ensidigt.

En berättelse blir en novell

Det sägs att var tredje – fjärde svensk vill bli författare, eller åtminstone skriva. Man får en idé, något som griper tag i en, man känner att idén vill ut, den måste berättas.  Kreativiteten flödar, man skriver och skriver men så tar det stopp.  Idéerna och det man författat hamnar i en byrålåda och blir liggande. Man känner sig dum, misslyckad.  Vem är jag som tror att jag kan skriva, frågar man sig. En löjlig dröm.

Jag har en byrålåda i min dator som jag kallar för Berättelser. En dag tog jag mig tid och öppnade den.  Där finns många berättelser kan jag lova. Berättelser och berättelser… det var påbörjade berättelser utan slut, berättelser med slut men ingen inledning, lösryckta känsliga, roliga och i mitt tycke speciella bra-att-ha-händelser som jag förmodligen tänkt stoppa in någonstans. Varför i hela friden har jag samlat mina ostrukturerade berättelser och halvskrivna dokument i en mapp? Vilken nytta gör de där?

För nog är det väl så att man skriver för att man vill att andra ska läsa det man skrivit? Är det inte det som är meningen, att idén som man får, den vill man berätta för världen? Man vill att andra ska få möjlighet att ta del av ens berättelse, att njuta av den, att lära sig något, att skratta, gråta eller vad som helst … eller? Det är väl det som är att vara författare?

Nåväl, jag läste några av mina spretiga berättelser, plockade ut en och skrev om och skrev om. Det blev en novell och jag skickade in den till en tävling. Nu fick inte novellen vare sig pris eller omnämnande denna gång men roligt var det och jag har lärt mig detta.

Att skriva noveller och skicka in dem till tävlingar är ett fantastiskt bra sätt om man vill komma vidare i sitt skrivande.  Gamla berättelser är bra att börja med, att som jag göra om, då har man i alla fall något att bygga vidare på.

Man får reflektera och tänka över sina skrivvanor
Att skriva en novell är ett bra sätt att fokusera på hur man skriver och inte bara att man skriver det som dyker upp just för stunden.  Novelltävlingar har ett tema, och man måste hålla sig till det så att berättelsen inte spretar åt alla håll.  Man måste fokusera på temat från den första till den sista meningen.

Skriva under en begränsad tid, jobba mot en deadline
Alla författare kämpar ibland med sitt skrivande. Man blir störd, eller tillåter sig störas, reser sig från stolen och gör något annat. Man har svårt att koncentrera sig, inspirationen infinner sig inte, det blir svårt att skriva. Att ha en deadline är bra, det gör att man tvingas sätta ned ändan på stolen och sitta kvar med fingrarna på tangenterna och skriva.

Att skriva noveller och delta i tävlingar är alldeles utmärkt för detta. Tävlingarna har ett senaste-datum då de skall vara inlämnade och man känner sig mer motiverad och koncentrerad.

Man får återkoppling
Vi har alla brister i vårt skrivande. Det kan vara svårt att själv se vad som är passande, vad som går hem. Vi har våra älsklingsord, speciella fraser, stil. Vi behöver få distans och lära oss mer om vårt eget skrivande. Detta är viktigt.  Men svårt. Vem vill bli kritiserad och refuserad för något man har lagt ner ett jättejobb på?  Det tär på självförtroendet.

Men det kan faktiskt vara så att kritik är en sporre till att göra bättre, det triggar till kreativitet. Nu jääklar ska jag minsann …

Jag vet att man normalt inte får respons på sina noveller men hur som helst är det nyttigt att läsa vinnarbidragen och lära sig av dem.  Varför kom den novellen till final och inte min?

Vid tävlingar brukar man få priser och det är brukligt att de tre bästa novellerna blir publicerade och författaren får en slant eller att novellen blir uttagen och får vara med i en antologi. Andra får läsa det man skrivit! Det är bra, man syns.

Jag har varit med i två novelltävlingar och men inte fått något pris … än. Jag ska snart skicka in en tredje. Det är kul, lärorikt. Många författare har börjat sin bana med att skriva noveller för att sedan gå över till att skriva romaner. Skillnaden är inte så stor annat än att en novell är kort och en roman är lång, men det måste finnas en början, en mitt och ett slut i båda. Man måste ha en inledning som får läsaren att fastna, läsaren vill veta hur det går, karaktärerna måste möta hinder och överraskningar som gör att novellen får fart fram till slutet.

Jag känner inte till många som läser eller skriver noveller; det kanske inte anses fint vad vet jag, men ett är säkert … Man lär sig att vara fokuserad, hålla sig till den röda tråden och inte slösa bort tiden på att vänta på inspirationen … man får gneta på.

Så är det att vara författare.

 

 

 

 

SKRIVFEST

Lördagen den 2 september på Vuxenskolan i Bjurholm, kl 11-16.

Om du vill

  • mingla med andra skrivsugna
  • träffa ett par lokala författare som berättar om sitt skrivande
  • få ett snabbutlåtande på de första femton sidorna i ditt manus av diplomerade lektörer
  • få speedcoaching
  • få hjälp med att komma vidare om hjärnan går på tomgång
  • berätta om ditt eget skrivande
  • göra roliga skrivövningar
  • få skrivtips

Då är detta rätt tillfälle, så boka in datumet i din almanacka!

Vill du få en text lektörsläst eller om du har du egna tankar om vad du vill ska vara med under SKRIVFESTEN,  pm:a mig eller mejla, bontalouise@gmail.com, eller Tina Fernerud-Björklund, Vuxenskolan Tina.fernerud.bjorklund@sv.se.

Mer information kommer, så håll koll.