Vinnare skrivtävling

På Littfesten i Umeå arrangerade vi från Diplomerade lektörers bord en skrivtävling både fredag och lördag. Man vet att inledningen på en roman måste fånga en läsare, helst på direkten och vår tanke med tävlingen var att börja med något fängslande, ett par rader, och därefter fick författaren fortsätta med berättelsen.  Det var några som vågade sig på att i all hast skriva ner en historia. Bra gjort i folkvimlet.  Det var intressant och spännande att se hur olika de tolkade inledningsraderna. En klar vinnare utsågs både fredag och lördag. De lyckades med att på ett halvt A4-ark dra in oss läsare i historien och ett tvärt slut gjorde att vi ville veta mer.

Vi fick tillstånd att publicera vinnarberättelserna.

Fredagens tävling, 16 mars 2018 (De inledande raderna skriva med kursiv text)

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla och livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

”Nej”, svarade jag, ”men jag har känt av din energi. Kom in, vill du ha kaffe?”

Mannen klev in i hallen och då såg jag att han hade simfötter på sig. Han hade mina svarta trikåer på sig som jag saknade sedan en tid. De försvann en gång när jag varit i tvättstugan. Jag visste att de var mina för jag har broderat hjärtan och grodor på dem.

Vi satt vid köksbordet.  Mannen var inne på sin tredje kopp kaffe. Mina hembakata bullar hade han gladeligen mumsat i sig.

”Du kanske undrar varför jag har tagit kontakt med dig?”

Utan att vänta på mitt svar fortsatte han.

”Jag vill be dig om ursäkt. Du vet, alla kläder du sökt efter i tvättstugan har jag. Jag bor i den största torktumlaren och där är det, som de liksom fastnar efter allt snurrande. Men du verkar ha klarat dig bra utan de här kläderna. Ja, så jag ville bara säga tack.”

Innan jag hann fatta vad som hänt, hörde jag hur ytterdörren smällde igen.

Annie Åberg

 

Lördagens tävling, 17 mars 2018

Jag satt på garagetaket och tittade ned på alla människor som sprang runt, runt, skrek och viftade med armarna. En brandbil dök upp. Svart rök bolmade upp från ett tvåvåningshus lite längre bort. En kvinna kom och satte sig bredvid.  Hon såg hastigt på mig. ”Det var du som gjorde det … eller hur?”

”Nej, verkligen inte”, svarade hon upprört.  ”Jag menar det var inte meningen, men när min man kom rusande mot mig med brödkniven blev jag som galen. Potatisen var för löskokt, skrek han. Det enda jag kunde göra var att greppa tag i kandelabern som jag tänt för att det skulle bli lite mysmiddag ikväll. Sedan halkade jag. Inte kunde jag ana att den skulle träffa honom i tinningen. Nu ligger han där. Det bara brinner och brinner och han skriker inte längre.”

Ulla Kindenberg

Ett hederspris fick en författare med sin spännande historia med en twist på slutet.

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla, livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

Tvekande skakade jag på huvudet.

”Jag kom med sista bussen från Töre och nu är jag äntligen framme – det tog lång tid att hitta dig. Flera år. Du trodde att du skulle klara det, eller hur?”

Jag rös när han uttalade de tonlösa orden, lika kalla och livlösa som hans ögon. Och ändå så genomträngande, så djupt de borrade in sig i mig, karvade in sig – för evigt, skulle det visa sig. Aldrig skulle jag glömma den här stunden.

”Jag minns dig inte”, försökte jag, men orden nådde inte fram – de var för svaga. Hela jag var försvagad, vad skulle jag ta mig till? Längre hann jag inte förrän han stegade fram och föste mig beslutsamt in i hallen medan dörren gled igen bakom oss. Jag önskade innerligt att min lille son inte skulle vakna.

”Varför körde du iväg?” frågade han uppfordrande.

”Jag vet inte”, viskade jag. Nu var stunden inne och jag orkade inte kämpa emot. ”Det var ju framtiden”, viskade jag. ”Du hade ditt liv, ja allt egentligen. Allt som jag drömde om när jag städade kontoren och hissarna. Varje gång jag vred om den kalla skurtrasan och kände smutsvattnet strila ner längs handlederna och in i städrockens ärmar, så vred jag allt hårdare medan jag tänkte på framtiden som skulle komma emot mig och ta mig i sin famn. Det här var ju min chans!” utropade jag hest. Men jag förstod att det var nu som framtiden rasade, min framtid.

”Ska du ge mig det nu då?” Hans tidigare så livlösa ögon förändrades medan den stålkalla stämman tilltog. ”Du kan inte använda det som du tänkte längre, du vet det!” Långsamt sträckte jag mig ner och öppnade den nedersta lådan i hallbyrån. Efter en stunds famlande drog jag slutligen fram det jag sökte. Nu skulle det alltså ske. Darrande sträckte jag över det tjocka kuvertet mot honom. ”Äntligen”, suckade han, ”äntligen.” Jag sjönk ner på pallen medan han öppnade kuvertet.

”Den melankoliske mannen i Töre”, läste han som en högtidlig kärleksförklaring. Sedan vände han sig om och gick utan ett ord med manuset i handen.

Eva Westergren

 

 

 

 

Spännande självbiografier

Varför ska man läsa deckare när det finns så många spännande och gripande (själv)biografier?

Vi har alla en berättelse inom oss sägs det och det är sanslöst så många fängslande och berörande berättelser det finns. Och vilken tur att dessa berättelser skrivs ner så att vi andra kan läsa och bli berörda, bli smittade av deras mod att berätta, känna empati, höra om deras motgångar och misslyckanden, hur de kämpar och speciellt om det är en underdog som lyckas.

I Sveriges minsta kommun Bjurholm finns ett fantastiskt bibliotek, det har jag skrivit om förut. Den här våren arrangerar man fyra tillfällen där de som vill kan träffas och prata böcker. Och det är LYCKA ska jag säga.  Att sitta runt ett bord i biblioteket, med kaffemugg, bibliotekarierna har lagt upp två högar med böcker, några har med sig egna böcker och visar.           Vi pratar och (åtminstone jag) känner och bläddrar och vi lyssnar.  Förra gången var det deckare och denna gång biografier.  Jag tror vi hann gå igenom tolv stycken och det finns många, många fler.

Eftersom jag är intresserad av (själv)biografier och anordnar kurser i memoarskrivande var den här kvällen extra, extra lyckosam.  Tre stycken har jag bestämt mig för att börja med, alla tre svenska författare, två av dem från berättarlänet Västerbotten. Den första jag väljer är ”Sluta aldrig gå ” av Cristina Richardsson. Hon och hennes lillebror adopterades och kom till Vindeln när hon var åtta år.  Hon berättar om sin tidiga uppväxt i Brasilien där hon och hennes mamma bodde i en grotta i vildmarken tills hon var fem år och flyttade sedan till Sao Paulo och bodde på gatan, hon såg sin bästa kamrat dödas.  Hon skriver om hur det var att växa upp i en livsfarlig miljö, det var fattigt och eländigt och barnen fick lära sig att vara noga med vilka människor man kunde lita på. Polisen var definitivt ingen man kunde lita på. Så kom hon och lillebror till Vindeln, en helt annan kultur och miljö, många krockar. Hon berättar om kärlek, vänskap, sorg och förlust i sin bok.

Titeln på boken kommer från något hennes biologiska mamma brukade säga – livet är tufft ibland men sluta aldrig gå. Hon åker tillbaka till Brasilien som vuxen för att bearbeta sina erfarenheter och lyckas hitta sin biologiska mamma. Nu bor hon och studerar i Umeå.

Den andra boken är ”Spring Kent Spring” av författaren Kent Lundholm, ursprungligen från Lycksele, numera umebo. Han skriver att han har känt sig annorlunda hela livet.  Det var det väl ingen som trodde för han var nästan alltid rolig och hittade på saker, men inuti kokade det ibland.  Han fick diagnosen bipolär och senare även ADHD när han var cirka 50 år. Han skriver att hans liv har varit som en berg- och dalbana, djupa dalar och höga berg, alkoholism och tråkigheter. Titeln ”Spring Kent Spring” kommer sig av att när han växte upp och blev orolig fick han rådet att ge sig ut och springa för att lugna ner sig. Han berättar hur han har lyckats komma igenom svårigheterna och överleva. Och det är inte enbart en allvarlig och svår bok, den är underhållande också. Boken fick fin kritik av BTJ när den kom ut.

Den tredje boken är ”30 år av tystnad” av Anna Hage. Hon berättar om hur hon, den där februarikvällen 1986, som 17-åring blev vittne till mordet på Olof Palme, hur hon sprang fram till honom och försökte rädda hans liv. Hon beskriver hur rädd hon var, hur hon frös i polisbilen, om vittnesförhören, polisutfrågningarna, rättegångarna, drevet av journalister, rädslan av att mördaren visste vem hon var.  Hon mår dåligt av allt och inser att hon måste göra något åt det och börjar träffa en psykolog. Och nu berättar hon om de tysta åren för oss andra.

Som sagt, spänning och beröring finns närmare än vad man tror. Kan knappt vänta tills jag får läsa böckerna.

Jag påminner om skrivretreat i Lillarmsjö med mig och min kollega Anita  den  29/6 – 1/7 2018.

 

Är du gammal farmor?

Fick den frågan för några år sedan av ett av barnbarnen och vad svarade jag?  Nej, egentligen inte … men, kanske … ja, jo…

Jag är inte ung direkt. Men jag är ung i sinnet i alla fall!  Behöver jag verkligen säga så? Är det viktigt att tala om att jag känner mig ung i sinnet? Innebär inte det att jag har satt en etikett på mig att jag de facto är gammal, men egentligen inte, och måste tala om det för andra så att de vet? För inte är det väl så att dagen efter jag fyllt 65 så blev jag plötsligt gammal, bara så där …? Jag tycker att jag är ungefär samma människa som jag alltid har varit, lika känslig och nyfiken, alert om än inte lika spänstig som förr.

Fast jag är ju gammal i biologisk mening. Ser man det ur juridisk synvinkel blir man gammal när man fyllt pension – 65 eller 67 – en gräns som pensionsmyndigheten bestämt. Kronologiskt har jag levat i 65 år eller mer och då är jag väl gammal? Men att vara kronologiskt gammal och biologiskt gammal behöver inte vara samma sak. En 60-åring kan vara frisk, spänstig och vältränad och ha en kondition som en 30-åring. 30-åringen å andra sidan kan ha en kondition som en 60-åring på grund av sitt leverne och kan också vara psykologiskt gammal, det vill säga han kan känna sig gammal och uppleva sig som gammal. Han kan också uppfattas som gammal av människor omkring sig.

Så kan en 45-åring vara gammal på grund av att han eller hon inte är attraktiv på arbetsmarknaden. Då är han kronologiskt och biologiskt ung men socialt och psykologiskt gammal.

Nu har ju regeringen kommit med ett förslag att man ska kunna arbeta längre innan man går i pension. Man har väl insett att 65 år är en alltför tidig gräns, att vi ”gamlingar” har mycket kvar att ge. En som då fortsätter att jobba blir då inte gammal, åtminstone inte i social mening och inte heller i psykologisk mening.

En sak är i alla fall säker och det är att har man passerat 60 har man det mesta av livet bakom sig. Det är inte klokt så fort det gått när jag tittar tillbaka. Jag har  många kul och vackra minnen, men felstegen är många och mycket kan jag skämmas för och ångra, en del minnen gör ont. Men vad hjälper det? Det är i alla fall fint att bli gammal när allt kommer omkring,

Filosoferat lite omkring detta att bli gammal efter ett kåseri jag läst för många år sedan.

 

Vilka behovspåsar har dina karaktärer? 

Vi har alla en bild av hur vi vill vara, hur vår framtid, vårt liv ska se ut. Utifrån den bilden styr vi vad vi säger och vad vi gör.  I bilden ligger behov, förväntningar, drömmar, önskningar. Vi gör faktiskt ingenting utan att vi har ett skäl.  Vi söker efter pusselbitar som ska passa in i vår bild om hur vår framtid ska se ut, pusselbitar som ska hjälpa oss att växa och förverkliga våra drömmar.

Så är det också med våra karaktärer när vi skriver böcker. Varje karaktär har, precis som vi själva, en bild av en önskvärd framtid, en bild full av drömmar och förhoppningar, behov och förväntningar som ska tillfredsställas. Alla karaktärer har också en anledning till varför de säger det de säger och gör det de gör. Förväntningarna kanske inte är så uttalade, men de finns där likafullt och när förhoppningarna inte blir tillfredsställda kan karaktärerna göra eller säga konstiga saker och ingen fattar någonting.

Abraham Mazlows behovspyramid med de fem behoven har de flesta hört talas om. Den första nivån börjar med de primära behoven som att äta, dricka, ha sex och sista nivån är det som Mazlow kallar självförverkligande behov, att bli den man kan bli, testa sina vingar så att säga. Däremellan finns trygghet, sociala och egobehov. Om man tänker sig att det istället för nivåer är fem påsar med behov, hur ser påsarna ut och vad är det i dem? Alla påsar är ju inte lika stora och alla har olika stora påsar. Vilka påsar är viktiga för oss? Vilka påsar är mer viktiga än andra? Vad fyller vi påsarna med?

behov

Vi har trygghetsbehov. Ett viktigt behov. Vissa vill spara pengar så att de kan köpa en lägenhet, spara till pensionen, ha en buffert, ha ett jobb, en familj, vara frisk. Trygghetspåsarna är inte lika för alla, de är olika stora beroende på varifrån man kommer och också vilken ålder man har. Min mamma sa till mig: ”Louise, du måste skaffa dig en utbildning. Tänk om du inte blir gift!”   Tack för det, mamma.

Påsen med de sociala behoven är stor för många  av oss.   Vi vill ha vänner som stöder oss, vi vill umgås med likasinnade och ha kul tillsammans, vara med i föreningar, samarbeta.

Påsen med egobehov är kanske den största påsen. Egobehovet är ett känsligt och lätthotat behov.  I varje möte vill vi känna att vi duger och att vi behövs, vi vill känna oss säkra på oss själva, vi vill bli sedda och bekräftade, vill vara med i gänget. Egobehovet handlar om känslor och åsikter, vi vill visa vad vi kan, vår personlighet, kläder och frisyrer, vi vill skryta, se mig, här är jag.

Ibland går det hål i påsen, exempelvis när vi fått ett nej, när vi inte fått jobbet, fått nobben. Då måste vi täta hålet, påsen får inte bli tom, vi måste fylla på med något så att vi mår bra igen. Då tar vi till försvars- och hävdelsemekanismerna. Vi kanske köper något nytt, dricker några glas whisky, köper godis,  vi blir aggressiva och slår tillbaka, kör bil som en biltjuv, gapar på ungarna när vi kommer hem för att vi fått skäll av chefen, vi skyller ifrån oss och vill hämnas. Jobigga elever säger läraren när han känner att lektionen är misslyckad. Vi blir Allan – Allan Högtalare, Allan Varit Med Om Värre, Allan Besservisser.

Fundera: För varje karaktär, tänk efter vilka behov hon/han har. Vad har dina karaktärer med sig i bagaget? Vilka förväntningar har de? Vad händer när din karaktärs förväntningar inte uppfylls? Vilka beteeden kommer fram? Hur visar din karaktär det? Vad händer i mötet med andra? Om vi vet varför våra karaktärer blir ledsna, sårade eller rädda, vilka konsekvenser kan det få? Slåss hjälten för sin sak? Ljuger hon?  Stjäl hon? Hämnas hon? Tar hon till våld för att behålla det hon har uppnått? Hur långt kan hon gå för att inte förlora sin älskade? Vad händer om din karaktär lyckas? Eller inte lyckas? Hur visar hon det i sina relationer till andra karaktärer som också har behovspåsar men som ser helt annorlunda ut?  Vad gör din karaktär för att dölja sin rädsla, att inte avslöja den?

 

 

Julklappar

Ibland händer det, ibland vänder det.

En antagonist för mig är som en skurk, en vägg som man stöter pannan emot, någon som slår tjuvbent på en och som gör att man måste ta en annan väg, en skitstövel som ljuger, ser till att saker går sönder, som gör att man klämmer fingrarna i dörren, ett svårt val.   Sedan jag kom tillbaka till mitt hus i Västerbotten (Ångermanland) för cirka sju månader sedan har jag haft möte med antagonisten många gånger: diskmaskinen frös, en dator kraschade, min varmvattenberedare sprack, häng- och stuprännor hade korkat igen, gräsklipparen gick sönder, bilens underrede fick lagas, strömavbrott flera gånger, insnöad, kom inte ut. Det är sådant som händer.

Så läser jag att antagonist betyder motståndare, något som har motsatt verkan. Det kan vara en muskel som verkar i motsatt riktning mot en annan muskel, till exempel när vi böjer armbågen så arbetar triceps som antagonist för biceps, en muskel böjer ihop en led och då är antagonisten den muskel som rätar ut.  Antagonisterna är viktiga för att vi ska kunna få en kontrollerad rörelse och bromsa in när vi har nått det läge som vi vill nå, balans kanske man skulle kunna säga.

Men så, dagen efter den kortaste dagen på året, i skogen, i skoterspåret när jag tog en annan väg än den jag vanligen tar på mina dagliga hundpromenader, slog det mig plötsligt – nu vänder det, inte bara att dagarna blir längre, det vände för mig också. Solen stod lågt, nådde knappt över trädtopparna, men den lyste, ovanligt så här års, och faktiskt såg det ut som om det hängde diamanter från björkkvistarna.

Den gångna hösten har varit som en styrketräning – en kamp mellan antagonisterna och mig där jag har vunnit, hittat balans. Jag har lektörsläst och korrekturläst tre fantastiska manus varav två ges ut nästa år, Lilian och jag har använt stora pennan och djupredigerat vår cozy mystery och skickat den tillbaka till förlag och jag har läst en första-kapitel-analys.

Så jag känner mig glad, nöjd och tacksam.  Och generös. Därför vill jag bjussa på ett par julklappar.

1) Jag delar ut två första-kapitel-analyser, ingen kostnad. Först till kvarn, senast den 31 december 2017 vill jag veta.

2) Om du har ett manus som du vill ha läst av en utbildad lektör får du en ordentlig julrabatt på 20 % om du skickar in före den 25 januari 2018.

3) Om du vill skriva en saga får du köpa min kurs Skriv en saga för 600 kronor, ordinarie pris 1 500 kronor.

Skkicka in till bontalouise@gmail.com

Look deep into nature, and then you will understand everything better.” Albert Einstein

 

A fortunate lady

På någon kanal igår kväll var ett inslag om båtflyktingar och bilden på den lille pojken som låg på stranden med ansiktet i vattnet visades. Det fick mig att tänka på en händelse för många år sedan då yngste sonen, min väninna och jag, mitt i natten tog oss från den grekiska ön Milos till fastlandet i liten sightseeingbåt.

Vi hade bestämt oss för att under de två sista veckorna i juni båtluffa i Egeiska havet. Tre öar i ögruppen Kykladerna hade vi valt att besöka – Paros, Mykonos och Milos. Vi skulle vara fyra dagar på varje ö innan vi på lördagen skulle ta färjan från Milos tillbaka till Pireus, vidare till Aten och så Sverige.

Efter två dagar, en torsdag, utbröt strejk – all båttrafik i hela Grekland stoppades. Kaos. Alla ville ta sig till fastlandet – svenskar, finnar, tyskar, danskar. Det var köer till hotellen där man kanske kunde få låna en telefon, till bankerna för att ta ut pengar, kontanterna tog slut. Kunde man ta sig till någon annan ö med flygplats, där man kanske kunde få en flygplansstol? Vad gjorde charterbolagen, satte de in extra plan?

Vi tog det lugnt, tog med frukosten till stranden och spånade. Nog vore det väl konstigt om vi inte skulle kunna hitta någon som ägde en båt och som skulle kunna ta oss till fastlandet? Grekland, med alla skeppsredare och sjökaptener, skulle det vara så svårt?

Vi tog oss till turistbyrån och frågade. Vi hade tur. Bakom receptionen satt ägaren till en av sightseeingbåtarna.

Han lyssnade på oss, nickade och sa:

”Ja, det kan jag, men det kostar.”

”Självklart, vi förstår. Hur mycket?”

”Om jag ska köra er över till fastlandet, inte till Pireus, det går inte, men till en annan hamn, så behöver ni samla ihop 15 personer. Kom tillbaka klockan 7 ikväll.”

Vi gick tillbaka till hyresrummet och packade, värdinnan skakade på huvudet när hon fick veta hur vi skulle ta oss över havet. ”Very dangerous, very  dangerous”, sa hon gång på gång. ”Long way…” Hon hade rätt men det förstod vi inte då.

Vi gick runt på gatorna och berättade för folk att det fanns möjlighet att ta sig till fastlandet och vi lyckades samla ihop femton personer. Klockan 6 satt vi i den lilla restaurangen utanför turistbyrån. Vi hade beställt citron- och oreganodoftande souvlaki så klart, och rödvin för att njuta in i det sista. Folk hade samlats och satt på trottoaren, på sina ryggsäckar, några hade gjort som vi och beställt in mat. Katterna strök omkring våra fötter och fick sig några godbitar. Vi väntade spänt.

När klockan var halv 7 kom en liten sightseeingbåt intuffandes och lade till vid en pir. Männen ombord började plocka ner alla skyltar, till och med namnskylten, nu kunde man inte se att det var en turistbåt längre. Mannen som vi träffat tidigare på förmiddagen klev iland och gick raskt upp mot turistbyrån. Han såg väldigt bestämd ut. Strax före klockan 7 kom han ut med en tjock pappersrulle under armen, sjökort antog jag att det var. Han såg sig omkring, fick syn på oss, pekade på oss och sa. ”You ladies are in charge. We’ll leave at 7.”

Vi packade ihop våra kassar och ryggor i en hast, maten fick vi lämna men inte vinflaskan, den tog vi med oss. Väl ombord samlade jag in pengar och betalade kaptenen.

Resan till fastlandet tog drygt åtta timmar. Medelhavet var lugnt, dyningar förstås, det var svart runtomkring, tyst, bara ett jämnt dunkande från motorn. Några spydde. Andra snarkade. Jag kände mig lugn där jag stod på akterdäck och kikade upp mot stjärnhimlen.

När vi närmade oss kusten släcktes alla lampor och lanternor, dunkandet avtog och tyst, tyst fick vi gå i land. Klockan var 4 på morgonen. Kaptenen stod på övre däck, höjde handen. ”Nice doing business with you ladies.”

I parken intill bredde vi ut våra liggunderlag och vilade tills solen gick upp och vi hittade en buss som tog oss till Aten. Vi hann med flyget till Arlanda och var på jobbet på måndagmorgon, tacksamma.