Vinnare skrivtävling

På Littfesten i Umeå arrangerade vi från Diplomerade lektörers bord en skrivtävling både fredag och lördag. Man vet att inledningen på en roman måste fånga en läsare, helst på direkten och vår tanke med tävlingen var att börja med något fängslande, ett par rader, och därefter fick författaren fortsätta med berättelsen.  Det var några som vågade sig på att i all hast skriva ner en historia. Bra gjort i folkvimlet.  Det var intressant och spännande att se hur olika de tolkade inledningsraderna. En klar vinnare utsågs både fredag och lördag. De lyckades med att på ett halvt A4-ark dra in oss läsare i historien och ett tvärt slut gjorde att vi ville veta mer.

Vi fick tillstånd att publicera vinnarberättelserna.

Fredagens tävling, 16 mars 2018 (De inledande raderna skriva med kursiv text)

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla och livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

”Nej”, svarade jag, ”men jag har känt av din energi. Kom in, vill du ha kaffe?”

Mannen klev in i hallen och då såg jag att han hade simfötter på sig. Han hade mina svarta trikåer på sig som jag saknade sedan en tid. De försvann en gång när jag varit i tvättstugan. Jag visste att de var mina för jag har broderat hjärtan och grodor på dem.

Vi satt vid köksbordet.  Mannen var inne på sin tredje kopp kaffe. Mina hembakata bullar hade han gladeligen mumsat i sig.

”Du kanske undrar varför jag har tagit kontakt med dig?”

Utan att vänta på mitt svar fortsatte han.

”Jag vill be dig om ursäkt. Du vet, alla kläder du sökt efter i tvättstugan har jag. Jag bor i den största torktumlaren och där är det, som de liksom fastnar efter allt snurrande. Men du verkar ha klarat dig bra utan de här kläderna. Ja, så jag ville bara säga tack.”

Innan jag hann fatta vad som hänt, hörde jag hur ytterdörren smällde igen.

Annie Åberg

 

Lördagens tävling, 17 mars 2018

Jag satt på garagetaket och tittade ned på alla människor som sprang runt, runt, skrek och viftade med armarna. En brandbil dök upp. Svart rök bolmade upp från ett tvåvåningshus lite längre bort. En kvinna kom och satte sig bredvid.  Hon såg hastigt på mig. ”Det var du som gjorde det … eller hur?”

”Nej, verkligen inte”, svarade hon upprört.  ”Jag menar det var inte meningen, men när min man kom rusande mot mig med brödkniven blev jag som galen. Potatisen var för löskokt, skrek han. Det enda jag kunde göra var att greppa tag i kandelabern som jag tänt för att det skulle bli lite mysmiddag ikväll. Sedan halkade jag. Inte kunde jag ana att den skulle träffa honom i tinningen. Nu ligger han där. Det bara brinner och brinner och han skriker inte längre.”

Ulla Kindenberg

Ett hederspris fick en författare med sin spännande historia med en twist på slutet.

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla, livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

Tvekande skakade jag på huvudet.

”Jag kom med sista bussen från Töre och nu är jag äntligen framme – det tog lång tid att hitta dig. Flera år. Du trodde att du skulle klara det, eller hur?”

Jag rös när han uttalade de tonlösa orden, lika kalla och livlösa som hans ögon. Och ändå så genomträngande, så djupt de borrade in sig i mig, karvade in sig – för evigt, skulle det visa sig. Aldrig skulle jag glömma den här stunden.

”Jag minns dig inte”, försökte jag, men orden nådde inte fram – de var för svaga. Hela jag var försvagad, vad skulle jag ta mig till? Längre hann jag inte förrän han stegade fram och föste mig beslutsamt in i hallen medan dörren gled igen bakom oss. Jag önskade innerligt att min lille son inte skulle vakna.

”Varför körde du iväg?” frågade han uppfordrande.

”Jag vet inte”, viskade jag. Nu var stunden inne och jag orkade inte kämpa emot. ”Det var ju framtiden”, viskade jag. ”Du hade ditt liv, ja allt egentligen. Allt som jag drömde om när jag städade kontoren och hissarna. Varje gång jag vred om den kalla skurtrasan och kände smutsvattnet strila ner längs handlederna och in i städrockens ärmar, så vred jag allt hårdare medan jag tänkte på framtiden som skulle komma emot mig och ta mig i sin famn. Det här var ju min chans!” utropade jag hest. Men jag förstod att det var nu som framtiden rasade, min framtid.

”Ska du ge mig det nu då?” Hans tidigare så livlösa ögon förändrades medan den stålkalla stämman tilltog. ”Du kan inte använda det som du tänkte längre, du vet det!” Långsamt sträckte jag mig ner och öppnade den nedersta lådan i hallbyrån. Efter en stunds famlande drog jag slutligen fram det jag sökte. Nu skulle det alltså ske. Darrande sträckte jag över det tjocka kuvertet mot honom. ”Äntligen”, suckade han, ”äntligen.” Jag sjönk ner på pallen medan han öppnade kuvertet.

”Den melankoliske mannen i Töre”, läste han som en högtidlig kärleksförklaring. Sedan vände han sig om och gick utan ett ord med manuset i handen.

Eva Westergren

 

 

 

 

Livets mening och svår förstoppning

Grubbel över livets mening och svår förstoppning kan ta sig liknande uttryck har jag läst någonstans. Ansiktsuttryck kan vara svårtolkade.

Våra liv baseras på relationer till andra människor och det är kommunikationen som är grunden. Vi är sändare och mottagare samtidigt, vi sänder ut budskap om våra behov, förväntningar, attityder och det händer allt som oftast att budskapen krossas på vägen. Språket är mångtydigt och vi uppfattar och tolkar varandra på olika sätt beroende på vad vi har med oss i bagaget.   Hur många gånger hamnar vi inte i en situation där vi missuppfattar och blir uppfattade på ett sätt som vi inte tänkt oss?

Karaktärerna är personerna i romanen, sådana som vi.  Som författare ska vi beskriva karaktärerna både hur de ser ut utanpå och inuti, läsarna ska få tillräckligt med information så att de kan visualisera varje karaktär, såväl fysiska som personliga drag.

Kommunikation kan vara en bräcklig historia. Det är lätt att fastna i en ond cirkel, hamna i gräl och missförstånd.  Det kan leda till roliga misstag, mindre roliga som mord, våld, tappade förtroenden, förstörda förhållanden och så vidare.

Så här lätt kan man fastna i den onda cirkeln.

Du blir inte sårad av den person som du kommunicerar med. Du orsakar den smärtan, irritationen själv genom ditt sätt att tolka hans eller hennes agerande. Och vad som värre är, du vet inte ens att det händer.

Din partner, vän, chef eller son säger något. Du noterar hur han ser ut, hör hans ord och hur han säger det. Du tolkar omedvetet det han säger och gör och i samma stund som du gör det får du en känsla, en tanke. Du kommunicerar inte längre med den här personen utan med dina egna känslor om det han säger och gör, dina egna tolkningar.

HÄR BLIR DET FARLIGT!!  Här kan det gå alldeles snett!

Du säger något eller gör något gentemot den här personen utifrån DIN tolkning. Det här kan bli chockerande, sårande, märkligt för den andre eftersom det är kanske inte det svar han har väntat sig.

Den andre personen tolkar ditt beteende och ditt svar. Han förstår ingenting.

HÄR BLIR DET FARLIGT!!!  Här kan det gå helt snett igen!

Den andre personen får tankar och känslor utifrån ditt uppträdande och vad du säger och gör och han kommunicerar inte längre med dig utan med SIN tolkning av det du gör och säger. Och utifrån det han har uppfattat säger han eller gör något.

Det är i tolkningsstadiet som det går snett och som gör att man hamnar i den onda cirkeln.

Övning: Hur kan dina karaktärer fastna i den onda cirkeln och vilka konsekvenser kan det få?

 

 

 

 

A fortunate lady

På någon kanal igår kväll var ett inslag om båtflyktingar och bilden på den lille pojken som låg på stranden med ansiktet i vattnet visades. Det fick mig att tänka på en händelse för många år sedan då yngste sonen, min väninna och jag, mitt i natten tog oss från den grekiska ön Milos till fastlandet i liten sightseeingbåt.

Vi hade bestämt oss för att under de två sista veckorna i juni båtluffa i Egeiska havet. Tre öar i ögruppen Kykladerna hade vi valt att besöka – Paros, Mykonos och Milos. Vi skulle vara fyra dagar på varje ö innan vi på lördagen skulle ta färjan från Milos tillbaka till Pireus, vidare till Aten och så Sverige.

Efter två dagar, en torsdag, utbröt strejk – all båttrafik i hela Grekland stoppades. Kaos. Alla ville ta sig till fastlandet – svenskar, finnar, tyskar, danskar. Det var köer till hotellen där man kanske kunde få låna en telefon, till bankerna för att ta ut pengar, kontanterna tog slut. Kunde man ta sig till någon annan ö med flygplats, där man kanske kunde få en flygplansstol? Vad gjorde charterbolagen, satte de in extra plan?

Vi tog det lugnt, tog med frukosten till stranden och spånade. Nog vore det väl konstigt om vi inte skulle kunna hitta någon som ägde en båt och som skulle kunna ta oss till fastlandet? Grekland, med alla skeppsredare och sjökaptener, skulle det vara så svårt?

Vi tog oss till turistbyrån och frågade. Vi hade tur. Bakom receptionen satt ägaren till en av sightseeingbåtarna.

Han lyssnade på oss, nickade och sa:

”Ja, det kan jag, men det kostar.”

”Självklart, vi förstår. Hur mycket?”

”Om jag ska köra er över till fastlandet, inte till Pireus, det går inte, men till en annan hamn, så behöver ni samla ihop 15 personer. Kom tillbaka klockan 7 ikväll.”

Vi gick tillbaka till hyresrummet och packade, värdinnan skakade på huvudet när hon fick veta hur vi skulle ta oss över havet. ”Very dangerous, very  dangerous”, sa hon gång på gång. ”Long way…” Hon hade rätt men det förstod vi inte då.

Vi gick runt på gatorna och berättade för folk att det fanns möjlighet att ta sig till fastlandet och vi lyckades samla ihop femton personer. Klockan 6 satt vi i den lilla restaurangen utanför turistbyrån. Vi hade beställt citron- och oreganodoftande souvlaki så klart, och rödvin för att njuta in i det sista. Folk hade samlats och satt på trottoaren, på sina ryggsäckar, några hade gjort som vi och beställt in mat. Katterna strök omkring våra fötter och fick sig några godbitar. Vi väntade spänt.

När klockan var halv 7 kom en liten sightseeingbåt intuffandes och lade till vid en pir. Männen ombord började plocka ner alla skyltar, till och med namnskylten, nu kunde man inte se att det var en turistbåt längre. Mannen som vi träffat tidigare på förmiddagen klev iland och gick raskt upp mot turistbyrån. Han såg väldigt bestämd ut. Strax före klockan 7 kom han ut med en tjock pappersrulle under armen, sjökort antog jag att det var. Han såg sig omkring, fick syn på oss, pekade på oss och sa. ”You ladies are in charge. We’ll leave at 7.”

Vi packade ihop våra kassar och ryggor i en hast, maten fick vi lämna men inte vinflaskan, den tog vi med oss. Väl ombord samlade jag in pengar och betalade kaptenen.

Resan till fastlandet tog drygt åtta timmar. Medelhavet var lugnt, dyningar förstås, det var svart runtomkring, tyst, bara ett jämnt dunkande från motorn. Några spydde. Andra snarkade. Jag kände mig lugn där jag stod på akterdäck och kikade upp mot stjärnhimlen.

När vi närmade oss kusten släcktes alla lampor och lanternor, dunkandet avtog och tyst, tyst fick vi gå i land. Klockan var 4 på morgonen. Kaptenen stod på övre däck, höjde handen. ”Nice doing business with you ladies.”

I parken intill bredde vi ut våra liggunderlag och vilade tills solen gick upp och vi hittade en buss som tog oss till Aten. Vi hann med flyget till Arlanda och var på jobbet på måndagmorgon, tacksamma.

 

Mannen vid fönstret

Förra veckan besökte jag SPF Seniorernas månadsmöte dels för att berätta om min skrivkurs, dels för att träffa lite trevligt folk, prata och skratta och naturligtvis få information om vad som händer och sker. Och skratta fick jag, inte bara jag utan alla skrattade, servetterna på kaffebordet försvann för att torka tårar och näsdropp.

Två gentlemän stod för underhållningen – musicerandet, sången och historieberättandet. Gitarristen var från Norsjö och det vet vi nu att de från Norsjö är ”nalta eljest” som man säger att norrbottningarna är, men tydligen också norsjöborna.  Han drog den ena historien efter den andra, lugnt och stillsamt utan krusiduller, de kom naturligt mellan sångerna, ibland när han just börjat spela, precis som om han kom på något och var tvungen att berätta innan han kunde fortsätta. Och de blev naturligtvis ännu roligare eftersom han berättade dem på norsjömål.

Jag var imponerad och tänkte på den ”stand-up-comedy” – kurs jag själv gått, den tid det tog att bara sätta ihop en rolig historia på max tre minuter, hålla spänningen redan från början, klura ut twisten/överraskningen på slutet, få det att låta naturligt och låta bli att skratta åt mitt eget skämt.

Nåväl, jag skrattade hela vägen hem i bilen och tänkte att jag måste komma ihåg några av de historier som han drog. Några kommer jag ihåg och här får ni en.

0 0 0 0 0 0

”Jag vet inte vad jag ska göra med min man. Vi har inte pratat med varandra på nästan tre veckor.” Birgitta tittade villrådigt på sin väninna.

”Hur kan det komma sig? Har du försökt prata med honom då?

”Ja, visst har jag det. Men han svarar ju inte. Han bara står vid fönstret och glor hela tiden.”

”Hmm … inte bra. Du får tänka ut nåt. Så här kan du inte ha det. Finns det nåt du skulle kunna göra?”

”Jo, jag har tänkt på flera saker. Det första jag skulle kunna göra är att öppna dörren och släppa in honom.”

 

Låt din Musa komma fram

Blir du bli villrådig och rastlös när du känner att du har för mycket omkring dig? Om du som så många andra framgångsrika kvinnor (och män) har tonvis av saker omkring dig som måste göras men ändå inte får något gjort, känner du kanske att det måste till något mer – mer puls, mer kreativitet, mer lust, mer för dig själv – det känns som om det är åratals sedan något roligt hände. Jag känner så ibland.

Då är det dags att väcka och bjuda in din inre Musa – poesins gudinna, kreativitetens prästinna. Hon hjälper dig att hitta tillbaka till undren och magin, nyfikenheten, inspirationen, kreativiteten och fantasin.

Jag känner mig då och då rastlös och overksam.  Många böcker vill jag läsa – några ligger på mitt nattygsbord, vissa på skrivbordet och åter andra på vardagsrumsbordet. Det är så mycket jag vill göra, jag måste hinna så mycket – bloggandet, de ofärdiga berättelserna, föredragsförberedelser, gräsklippandet, och snart kommer snöskottandet. Jag börjar med något, men rastlösheten finns där hela tiden. Det slutar med att jag tar med mig hundarna på en promenad i skogen. Skogen och hundarna har en läkande och lugnande effekt och svar kommer när jag kastar ut frågor till universum.

Men det finns fler sätt att låta nya infallsvinklar och möjligheter till lösningar komma upp till ytan än att som jag gå i skogen.

Om du har fastnat, gör något som du inte brukar göra i normala fall –

  • Köp och läs en annan tidning än den vanliga.
  • Gå in på ett café och sätt dig vid ett bord där det sitter människor du inte känner.
  • Slå dig ned på tågstationen och bara glo på alla som går förbi.
  • Samla löv, kvistar och stenar och gör ett potpurri och placera det så att du kan se det och lägg märke till vilka tankar som dyker upp.
  • Sätt din favvomusik på högsta volym och dansa. Mina hundar blir galna när jag gör det, de hoppar och dansar.  Och jag får skratta. I varje haha finns ett aha, sa Victor Borge.
  • Se en galen film och skratta.
  • Våga klä dig annorlunda. Blir du en annan?
  • Och andas! Din Musa gillar syre. Börja din morgon med att dra några djupa andetag genom näsan, släpp ut luften långsamt.

Träna veckan ut genom att göra något nytt som ger dig positiv energi. Se sedan hur mycket enklare det är att fokusera på det som är viktigt för dig.

En tegelväggs uppgift

Bild

Jag sitter och filar på en föreläsning om att skriva sagor och berättelser, en inspirerande föreläsning har man bett om som ska syfta till att lyssnarna ska förstå vilken betydelse sagor och berättelser har och sedan rusa hem och sätta sig och skriva. Jag har tre veckor på mig.

Det står still just nu så jag tar en paus i skogen med mina hundar. Förhoppningsvis klarnar det när jag får andas och röra på mig, det brukar det göra.

Titta på bilden med tegelväggen. Professor Randy Pausch, som dog 2008 endast 47 år gammal, sa så här om tegelväggars uppgift.

”The brick walls are there for a reason. The brick walls are not there to keep us out. They are there to give us a chance to show  how badly we want something. Because the brick walls are there to stop the people who don’t want it badly enough. They are there to stop the other people.”

En berättelse blir en novell

Det sägs att var tredje – fjärde svensk vill bli författare, eller åtminstone skriva. Man får en idé, något som griper tag i en, man känner att idén vill ut, den måste berättas.  Kreativiteten flödar, man skriver och skriver men så tar det stopp.  Idéerna och det man författat hamnar i en byrålåda och blir liggande. Man känner sig dum, misslyckad.  Vem är jag som tror att jag kan skriva, frågar man sig. En löjlig dröm.

Jag har en byrålåda i min dator som jag kallar för Berättelser. En dag tog jag mig tid och öppnade den.  Där finns många berättelser kan jag lova. Berättelser och berättelser… det var påbörjade berättelser utan slut, berättelser med slut men ingen inledning, lösryckta känsliga, roliga och i mitt tycke speciella bra-att-ha-händelser som jag förmodligen tänkt stoppa in någonstans. Varför i hela friden har jag samlat mina ostrukturerade berättelser och halvskrivna dokument i en mapp? Vilken nytta gör de där?

För nog är det väl så att man skriver för att man vill att andra ska läsa det man skrivit? Är det inte det som är meningen, att idén som man får, den vill man berätta för världen? Man vill att andra ska få möjlighet att ta del av ens berättelse, att njuta av den, att lära sig något, att skratta, gråta eller vad som helst … eller? Det är väl det som är att vara författare?

Nåväl, jag läste några av mina spretiga berättelser, plockade ut en och skrev om och skrev om. Det blev en novell och jag skickade in den till en tävling. Nu fick inte novellen vare sig pris eller omnämnande denna gång men roligt var det och jag har lärt mig detta.

Att skriva noveller och skicka in dem till tävlingar är ett fantastiskt bra sätt om man vill komma vidare i sitt skrivande.  Gamla berättelser är bra att börja med, att som jag göra om, då har man i alla fall något att bygga vidare på.

Man får reflektera och tänka över sina skrivvanor
Att skriva en novell är ett bra sätt att fokusera på hur man skriver och inte bara att man skriver det som dyker upp just för stunden.  Novelltävlingar har ett tema, och man måste hålla sig till det så att berättelsen inte spretar åt alla håll.  Man måste fokusera på temat från den första till den sista meningen.

Skriva under en begränsad tid, jobba mot en deadline
Alla författare kämpar ibland med sitt skrivande. Man blir störd, eller tillåter sig störas, reser sig från stolen och gör något annat. Man har svårt att koncentrera sig, inspirationen infinner sig inte, det blir svårt att skriva. Att ha en deadline är bra, det gör att man tvingas sätta ned ändan på stolen och sitta kvar med fingrarna på tangenterna och skriva.

Att skriva noveller och delta i tävlingar är alldeles utmärkt för detta. Tävlingarna har ett senaste-datum då de skall vara inlämnade och man känner sig mer motiverad och koncentrerad.

Man får återkoppling
Vi har alla brister i vårt skrivande. Det kan vara svårt att själv se vad som är passande, vad som går hem. Vi har våra älsklingsord, speciella fraser, stil. Vi behöver få distans och lära oss mer om vårt eget skrivande. Detta är viktigt.  Men svårt. Vem vill bli kritiserad och refuserad för något man har lagt ner ett jättejobb på?  Det tär på självförtroendet.

Men det kan faktiskt vara så att kritik är en sporre till att göra bättre, det triggar till kreativitet. Nu jääklar ska jag minsann …

Jag vet att man normalt inte får respons på sina noveller men hur som helst är det nyttigt att läsa vinnarbidragen och lära sig av dem.  Varför kom den novellen till final och inte min?

Vid tävlingar brukar man få priser och det är brukligt att de tre bästa novellerna blir publicerade och författaren får en slant eller att novellen blir uttagen och får vara med i en antologi. Andra får läsa det man skrivit! Det är bra, man syns.

Jag har varit med i två novelltävlingar och men inte fått något pris … än. Jag ska snart skicka in en tredje. Det är kul, lärorikt. Många författare har börjat sin bana med att skriva noveller för att sedan gå över till att skriva romaner. Skillnaden är inte så stor annat än att en novell är kort och en roman är lång, men det måste finnas en början, en mitt och ett slut i båda. Man måste ha en inledning som får läsaren att fastna, läsaren vill veta hur det går, karaktärerna måste möta hinder och överraskningar som gör att novellen får fart fram till slutet.

Jag känner inte till många som läser eller skriver noveller; det kanske inte anses fint vad vet jag, men ett är säkert … Man lär sig att vara fokuserad, hålla sig till den röda tråden och inte slösa bort tiden på att vänta på inspirationen … man får gneta på.

Så är det att vara författare.