Genus i kriminalromaner

Hur kan vi som skriver kriminalromaner skildra våra karaktärer så att de både blir komplexa och icke-könsstereotypa?

Ända sedan 1970-talet har jag varit intresserad av jämställdhetsfrågor och varit engagerad i olika kommittéer som anställd, lärare och konsult i utbildningssammanhang. Kommunikation i olika former har varit en röd tråd i mitt yrkesliv och det har blivit en del föreläsande, debatterande och skrivande om bland annat jämställdhetsplaner, kvinnors och mäns språk m.m.  Som storläsare och filmtittare har jag ibland irriterat mig på hur kvinnor och män framställs men det är egentligen inte förrän på senare år, nu när jag själv skriver berättelser och tillsammans med en författarkollega skriver pusseldeckare som jag insett hur lätt det är att hamna i ett stereotypt tänkande när det gäller beskrivandet av karaktärer. Det går av bara farten.  Det gäller att se upp även om man anser sig vara medveten.

Det finns många många studier om detta och jag har roat mig med att leta och ta reda på hur kvinnor och män skildras i några olika deckargenrer under de senaste 100 åren.

Edgar Allan Poe anses vara den som med sin The murders in the Rue Morgue 1841 skapade pusseldeckaren, den snälla deckaren, den suveräna intelligensen där privatdetektiven sätter de mindre smarta poliserna på plats.  De vanligaste karaktärerna i den klassiska deckaren är offer, skurk och detektiv. Deckarförfattare har ibland anklagats för att deras karaktärer är platta, inga verkliga personer, bara ditsatta som schackpjäser för att passa intrigen. Vissa forskare anser att det måste vara på det sättet; karaktärerna måste vara klichéartade för att man som läsare ska kunna identifiera sig med och känna igen dem.

Redan som barn bär vi med oss föreställningar, både medvetet och omedvetet, om hur andra och vi själva bör uppföra oss, det blir ett sätt att skapa sin identitet.  Då blir det också lättare att särskilja vem som är skurk och offer. Jag har läst en intressant uppsats skriven av en student på lärarutbildningen vid Linköpings universitet. Studenten har gjort en studie av hur karaktärerna beskrivs i barnlitteraturen och jag fastnade för just stycket som handlar om pusseldeckare för barn. Handlingen i pusseldeckarna följer ofta samma mönster som i vuxendeckarna.  Böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, som studenten skriver om, är typiska pusseldeckare.  Lasse och Maja är två klasskamrater som tillsammans driver en detektivbyrå.  Karaktärerna blir ganska platta; det viktigaste är att lösa brottet vilket gör att man inte får veta så mycket om Lasses och Majas privatliv. Lasse är den som tar initiativ oftare och får fler insikter om hur man ska lösa brotten, medan Maja lägger märke till saker, ser ledtrådar och funderar. Maja oroar sig mer och har större förståelse för hur andra karaktärer känner. Lasse är aktivare och Maja beskrivs som mer passiv. Å andra sidan kan även Lasse ibland observera och fundera medan Maja tar initiativ, men trots detta blir det ett relativt könsstereotypt sätt att beskriva karaktärerna och bekräftar den bild som man som läsare har.

I pusseldeckarna för vuxna är huvudkaraktären, detektiven, vanligtvis en man som beskrivs lite som en enstöring och finner de vanliga människorna tragiska och oborstade. Han blir heller aldrig känslomässigt knuten till brotten han löser, utan framstår som något känslokall. Brottslingen framställs ofta som en galning och anledningen till att brotten begås är vanligen ett väldigt hämndbegär.

Kvinnliga detektiver är det inte gott om i den klassiska detektivromanen och de få som finns liknar karaktären Miss Marple från Agatha Christies romaner. De är vänliga och artiga, ofta vältaliga.  De är för det mesta ogifta och framstår som gamla asexuella pladdriga nuckor. Agatha Christie skapade samtidigt androgynitet i många romaner genom att kombinera traditionella och moderna värderingar och ge män och kvinnor motsatta personligheter mot vad de förväntas ha. Det kan man se i hennes beskrivning av Hercule Poirot. Han är auktoritär men samtidigt kvinnlig i sitt sätt då han är både artig, vänlig och fåfäng, något som anses vara kvinnliga beteenden.

Parallellt med och som kontrast till pusseldeckarens snällhet där hjälten briljerar med sitt intellekt utvecklas i USA i samband med första världskriget den hårdkokta detektivromanen. Samhället förändras och kriminaliseras, det bli korrupt och oärligt. Dessutom får kvinnorna möjlighet att arbeta utanför hemmet och detta leder till att männen börjar känna sig hotade.

Många har ansett den hårdkokta deckaren vara ett svar på kvinnorörelsens frammarsch. I den hårdkokta deckaren visar sig detta genom en maskulinisering av de manliga karaktärerna. Handlingen utspelas oftast i staden och den manliga hjälten är sexuellt aktiv, ett sätt att visa sin överlägsenhet gentemot kvinnorna men också ett sätt till förtryck. Hjälten i den hårdkokta detektivromanen är ofta en ensam och missanpassad outsider som kämpar för att hitta sin värdighet och moral och vill avslöja samhällets orättvisor. Han är en överviktig, lätt alkoholiserad, skild och olycklig polis som alltid arbetar övertid. En ärofull insats på jobbet är viktig och han kan offra både liv och kärlek för att göra ett bra jobb.  Han röker för jämnan, bär hatt och klär sig i trenchcoat och en viktig symbol för hans maskulinitet är hans stora buk.

Om mannen har en kropp beskrivs den från byxlinningen och uppåt. När de kvinnliga karaktärerna beskrivs är det ofta bröst och ben som står i fokus. Kvinnorna framställs som sexobjekt och hamnar ofta i rollen att trösta hjälten/mannen. De ska vara attraktiva och feminina, får absolut inte ha maskulina drag för då förlorar de sin dragningskraft. Kvinnan blir inte bara en trösterska utan även ett hot. Hon kan vara en svekfull skurk och vamp och hon använder sin kropp som vapen och utsätter på så sätt hjälten för fara när han söker värme hos henne. Men eftersom männen är intelligentare och smartare inser de snabbt vad kvinnorna är ute efter och faller inte i fällan.

På 1950-talet skapas en ny deckargenre i USA, polisromanen.  Den beskriver polisarbetet i minsta detalj där bevismaterialet är viktigt. Den författare som kanske är mest känd är Ed Mc Bains, speciellt för sitt språk som han också fick kritik för.  Han har ett poetiskt bildspråk och beskriver i en av sina böcker hur en polis föreställer sig hur en kvinnas bröst sprängs likt en målning av Dali. Han liknar dessutom en storstad vid en sköka och en älskarinna. Hans kvinnliga karaktärer var vackra och undergivna.

Hur ser det ut i Sverige då? Den första kvinnliga detektiven i Sverige dyker upp 1912 i En kvinnlig detektiv och publiceras i Allers Familj – Journals Bibliotek. Men det är först på 1940-talet som svenska detektivromaner blir populära, kopierade efter de utländska pusseldeckarna. Typiskt för de svenska deckarna är miljö och kritiska samhällsskildringar. Men också här hittar man de klassiska stereotyperna. Det är en manlig hjälte som tillkallas för att lösa mysteriet. Han är lugn, avslappnad och intelligent. Klichén säger också att han dricker whisky och röker.

Den kanske mest kända deckarförfattaren från den tiden är Maria Lang.  Det var fint att vara hemmafru på 40- och 50-talen och det går igen också i hennes böcker.  Som kuriosa kan man se det i engelska tv-serier om Kommissarie Lewis, där den ene poliskommissariens hustru vill söka ett arbete utanför hemmet för att dels spä på hushållskassan, dels för att hon inte har något meningsfullt att göra, men där hennes man tycker att det är en dålig idé. Han kan minsann försörja henne.

Maria Langs hjälte är kriminalkommissarie Christer Wijk. Han tillkallas när ett mord har skett och ofta är det bara kvinnor som samlats. Många av kvinnorna är välutbildade – läkare, journalister. Christer Wijk talar ofta nedlåtande om kvinnor som yrkesarbetar och till exempel önskar han att hans fästmö skulle vara en helt vanlig talanglös och undergiven hemmafru. Christer framställs som manlig och gentlemannamässig, han tycker om kvinnor.  Det första han lägger märke till är deras utseende, beskriver deras klädsel men ibland känner han sig malplacerad när han umgås med dem. Han beskriver dem ofta som fnittriga och osäkra och ibland som slampiga, sluga, vulgära och beräknande.  I en av Maria Langs romaner beskrivs det kvinnliga offret som slampig och lösaktig och då får hon skylla sig själv. Man kan se likheten i den hårdkokta deckaren i USA där den kvinnliga karaktären ofta ses som ett hot mot mannen. För att ytterligare trycka på Christer Wijks manlighet kör han en röd sportbil i hög fart och bromsar in framför ytterdörren så att gruset sprätter.

I Maria Langs romaner finns också Puck Bure. Hon blir indragen i mordutredningarna och hjälper Christer Wijk att lösa brotten. Man kan likna henne vid Doktor Watson i böckerna om Sherlock Holmes. Puck Bure står för empatin och den psykologiska förståelsen det vill säga det som kvinnor antas vara bra på och som Christer Wijk saknar.

Polisromanen slår stort i Sverige mellan1960-2000 och Sjöwall/ Wahlöös karaktär Martin Beck sägs vara den person som satte normen för den typiska polisdetektiven; han är frånskild, har hälso- och alkoholproblem och älskar klassisk musik.  Detektiverna har också fått alltfler psykiska problem och är ofta socialt missanpassade. Man hittar också en och annan elak svärmor och kritik mot samhället. Många har flyttat från storstaden till landet för att komma bort från världen.

I Viveca Stens deckarromaner Morden i Sandhamn finns kriminalinspektör Thomas Andreasson och hans barndomsvän juristen Nora Linde. Thomas använder sig av Noras yrkeskunskaper och hennes trovärdighet men i slutändan är det ändå han som är smartare och löser mordgåtan. Thomas Andreasson ser bra ut, är duktig kriminalare och håller sig för sig själv, en traditionell detektiv med andra ord som har en Doktor Watson till hjälp.

Men kring millennieskiftet 2000 och framåt händer något. Genuseffekten slår till. Kvinnliga författare verkar dragna till att skriva kriminalromaner och marknaden exploderar. De kvinnliga författarna skriver också vanliga polisromaner men de för in fler kvinnor i berättelserna och speglar den moderna kvinnans situation och problem. Liza Marklundseffekten kallar vissa den – kvinnliga kommissarier dyker upp med sina problematiska vardagsliv, blöjbyten och kaotiska kärleksliv.  Det blir mer fokus på deras privatliv och vardagsliv. Själva gåtan kommer i skymundan.  Kvinnorna osynliggörs på jobbet av sina manliga chefer, manliga och gubbiga kollegor uppträder nedlåtande mot dem, frågor ställs över deras huvuden till manliga kollegor, någon blir älskarinna åt en manlig kollega, en brottas med sina relationer till män, man hittar otrohet för att en kvinnlig poliskommissarie har blivit tråkig efter hon fått ett barn.

Andra yrkeskategorier börjar nysta i brotten.  Huvudpersonerna är inte bara poliser eller detektiver, många är journalister, jurister, läkare. Lisa Marklunds Annika Bengtzon är journalist, skild, har en otrevlig svärmor och problem med sina barn och före detta mannen är en riktig mes. Hon är stark, riktigt elak och hyvlar av sina kollegor, hon är en ny karaktär i den svenska deckarlitteraturen.  Vardagsrealismen finns fortfarande, brottslighet knuten till den undre världen kommer, prostitution och trafficking.

De kvinnliga kommissarierna är först och främst kvinnor. Håkan Nessers kriminalinspektör Monica Morenotill exempel söker trygghet hos en man och är bitter över att hon ännu inte är gift. De blir förbisprungna i karriären av männen, sina kollegor, de blir utsatta och tafsade på, de får kommentarer som insinuerar att de kanske har PMS. Härskartekniken gäller.

Om offret är en kvinna har hon blivit misshandlad och gruvligt plågad. Mannen är en skurk, ett monster och ger sig på småflickor och småpojkar, köper sex, håller på med trafficking.

Så har vi Lisbeth Salander, den superintelligenta, ensamma, okonventionella datahackaren, som inte litar på någon. Hon med traumatiska upplevelser bakom sig och som saknar social kompetens och inte tvekar att använda våld och bryta mot regler och bestämmelser. Hon liknar mycket den amerikanska hårdkokta detektiven som står utanför lagen, vill komma tillrätta med samhällets orättvisor och gärna använder våld för att nå sina mål.

Lisbeth Salander har fått efterföljare som i åklagare Jana Berzelius hos Emelie Schepp och i Jennifer Rognebys brottsutredare Leona. Dessa kvinnliga detektivgestalter är båda ensamvargar, intelligenta och skickliga i sina jobb, de bryter mot lagen, begår brott men kommer undan.

Nya tider kräver nya sätt att skriva. Nya målgrupper? Antalet kvinnliga författare och kvinnliga huvudpersoner ökar. Det finns färre manliga deckarförfattare som skriver om manliga detektiver och kriminalkommissarier. Man kan ändå fråga sig om inte klichéerna fortfarande finns men i annan tappning? Man får som sagt se upp.

Ett tips kan vara att byta kön på dina karaktärer. Nästa gång du gör din synopsis och tänker på dina karaktärer, testa att byta kön på dem din berättelse handlar om. Vad händer?  Du kanske ser att du beskriver kvinnor på ett speciellt sätt? Du kommer förmodligen att tänka i nya banor efter en sådan här övning och du kommer nog att inse att det är svårt att tänka nytt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s