Hennes duperande skugga

Klockan är kvart i elva på förmiddagen när Ebba Andersson stiger ut på farstubron och låser ytterdörren bakom sig. Hon drar en djup suck och tittar bort mot postlådorna på andra sidan vägen. Den röda, som är hennes, är full. Hon har inte tömt den på tre dagar. Det var i tisdags den 1 juli som brevet hade kommit. Hon hade genast känt igen hans ojämna piktur. Ville hon ringa? Ja, det ville hon. Ville hon äta lunch med honom? Ja, det ville hon. Utan att tveka.

Ebba har precis fyllt tre år, fast egentligen är hon 68 enligt Skatteverkets uppgifter. Hon föddes samma dag som hennes salig man, major Douglas Andersson avled. Då var hon 155,5 centimeter i strumplästen. Nu har hon sträckt på sig och vuxit fem centimeter.

Ebba Andersson är förväntansfull.  Och nervös. Något avgörande kommer att hända. Hon känner det. Med den ljusbruna handväskan i läder från Italien slängd över vänstra axeln och kavajen i handen styr hon stegen mot sin röda Ford Escort på grusgången intill huset. Trettiofem minuter senare lämnar hon bilen i parkeringshuset vid Rådhustorget i Umeå.

Hennes högklackade skor slår lätt mot asfalten när hon går över torget till den restaurant där hon ska träffa sin dejt, Zeb. Hon är som alltid ute i god tid.  Den här gången är det extra viktigt. Hon vill i lugn och ro hålla uppsikt över ingången till restaurangen och få en snabb bild av mannen hon ska luncha med, den man som hade lämnat henne för sin sekreterare, hon som hade hotat att ta livet av sig om han inte avslutade sitt förhållande med Ebba.  Det var för knappt trettio år sedan. ”Jag kommer tillbaka när jag har ordnat upp det här med Bibbi”, hade han sagt. ”Kan du vänta?” Ebba hade väntat i fyra år.

Under sin tonårstid hade Ebba gjort sig en bild av hur den rätte skulle se ut och vara. Hon var inte ensam om att ha skapat en sådan bild. Hon och hennes väninnor hade under fnittriga träffar diskuterat och format var sin bild. De hade läst böcker och sett filmer. Bilderna bestod av en komplex blandning av egenskaper, ett spektrum av önskningar om tillgivenhet, beroende och gemenskap, men mest sex. Ebba hade längtat efter att få bli uppslukad av personen i bilden, den andre som hade samma önskningar som hon, som ville samma saker som hon.

En dag hade Zeb klivit in över tröskeln i hennes liv och hon hade blixtsnabbt förstått att han var personen i bilden, hennes andra halva, tvillingsjälen. Det hade varit en omedelbar känsla av lust och attraktion.

Men han hade övergivit henne. Hon ville först inte inse faktum. Han skulle komma tillbaka hade han ju lovat. Hon hade ringt, undrat, nästan tjatat. Till sist hade hon börjat fokusera på alla fel och brister hos honom för att minska smärtan. Hon sörjde, tappade fotfästet, hade svårt att ta in att han inte skulle kliva in genom dörren igen.

För att få stöd i sin sorg hade hon vänt sig till sin mamma och de gamla väninnorna. ”Han kommer tillbaka. Ni passar så bra för varandra”, hade de sagt. ”Sanningen är besk. Var inte så flickaktigt barnslig”, sa hennes mamma. ”Bäst att vakna upp, min flicka. Sådant här händer alla någon gång i livet och det finns fler karlar.”

Zeb stannar till i dörröppningen till restaurangen. Han ser sig omkring. Ebba iakttar honom. Han är sju minuter sen. Hon ser hans stora leende när han får syn på henne. Han är kortare än vad hon minns. Han fyrar av ännu ett leende när servitören för fram honom till bordet; han tar hennes händer i sina, drar upp henne och kysser henne på båda kinderna.  ”Vad jag har längtat efter att få träffa dig!” Han tar ett steg tillbaka och ser på henne. ”Det var ett tag sedan”, säger han. Ebba är torr i munnen, tungan fastnar i gommen. Hon spiller vatten på den beige sidenblusen när hon fuktar munnen efter att hon satt sig.

Det första hon lägger märke till och känner igen är hur han rör händerna. Beröringen. Hans lätta allvarliga händer som smekt henne, som snabbt vispat ihop en len majonäs och som snoppat av jordgubbar, doppat dem i socker och stoppat i hennes mun. Hon vill inte att han ska släppa hennes händer; hon minns känslan hur han kysst hennes fingertoppar. Och hon ser hans ögon, de isblå, hur de smalnar till springor när han skrattar. Men skrattrynkorna, de verkar vara borta? Blicken i ögonen är tom, svajig. Ögonkontakten saknas. Han har förändrats. Han är annorlunda, tänker hon.

”När det tog slut mellan dig och mig trodde jag att jag skulle hitta det jag sökte och ville ha hos Bibbi”, säger Zeb när efterrätten kommer. ”Men det gjorde jag inte. Det var du Ebba som var passionen. Och förälskelsen. Jag ansträngde mig och försökte, men jag fann den inte igen.”  Det rycker i hans ena mungipa.

”Du försvann. Det tog inte bara slut, du lämnade mig”, säger Ebba. ”Men det var samma för mig.”

För visst var det så? Med Zeb försvann passionen.  Sedan dess hade hela hennes väsen suktat efter den glöd som funnits mellan dem, efter den lustfyllda resan genom livet som hon hade hoppats på.

”Douglas Andersson är ett bra val”, hade hennes mamma sagt dagen före bröllopet. ”Han är rejäl och stabil. Stilig är han dessutom i sin uniform.”

Hos majoren fanns ingen passion. Fanns där över huvud taget någon förälskelse? Ebba hade svultit. För att stilla sin hunger flydde hon till fantasins värld. Fantasierna tröstade henne, gav henne styrka att härda ut. Fantasin var hennes teater där hon spelade upp olika scenarier.  Naturligtvis ville hon ha en förändring i sitt liv, hon ville läka såren från det gemensamma förflutna med Zeb, fylla, täta tomrummen som fanns. Där var något oavslutat. Zeb fanns med i alla hennes drömmar. Även i de drömmar som kom till henne om natten, de oinbjudna. Om dessa kunde hon berätta för väninnorna. Och de kunde skratta åt dem. Men aldrig att hon berättade om sina fantasier som hon ägnade sig åt i vaket tillstånd. De var alltför personliga och avslöjande.

När majoren dog försvann den skam och skuld hon ändå känt för sitt dagdrömmeri. Ebba hade inte varit direkt olycklig, bara känt sig fjättrad.

”Jag blev mer en passopp”, säger Zeb. ”Och jag dränkte mig i jobb.” Han svajar till med blicken igen, nästan förläget. Han är osäker, rädd, tänker hon. Ostadig. Och rösten! Tonfallet är annorlunda, rösten tunnare. Han verkar mindre. Lite tilltufsad. Ebba ser på honom på andra sidan bordet. Bilden av honom som hon har stämmer inte med det hon ser nu. Hans kroppsspråk är annorlunda. Förut var han rakryggad, säker.  Nu ser han ihopsjunken ut.  Har hon gjort en omtolkning av bilden? Är det hon som har förändrats?

Ebba får en snabb nyblick av majoren. Vad var det som hade styrt henne mot honom? Inte passion i varje fall. Var det förälskelse? Kan det ha varit så att hon hade dragits till det som hon egentligen tyckt var konservativt och tråkigt?  Lojalitet? Trygghet? Kärlek kan bestå av så många saker, hade han sagt när hon hade frågat om han älskade henne. Vi har det väl bra?

Ja, det hade de väl och nog hade hon egentligen varit lyckligt lottad? Majoren var äldre än hon och mer seriös; hon hade blivit beundrad, bekräftad och han vände sig aldrig om och såg efter andra kvinnor. Det var nog kärlek det handlade om i alla fall, från hans sida.

Modern hade haft rätt. Majoren var stilig när allt kom omkring och fåfäng. Skorna gör mannen, hade han sagt när hon pikat honom för den tid han lagt ner på att borsta sina skor. Man är alltid trygg om man är välklädd och en välansad frisyr är pricken över i. Tidigt hade han fått sämre syn och hörsel. För att behålla bilden av sig själv som en ståtlig man med pondus ansåg han sig därför inte behöva använda vare sig glasögon eller hörsnäckor. Med hög röst, oavsett var de befann sig, frågade han ständigt Ebba vad som stod på skyltarna eller vad folk sa. Folk tyckte det var dråpligt. Ebba gjorde det inte. Inte då.

Ebba skrattar till, måste harkla sig när hon kommer ihåg tokiga incidenter som om hon irriterat sig över.

Zeb ser förvånat på henne. Hon skakar på huvudet. ”Åh, det är ingenting. Förlåt, men jag hörde inte vad du sa”, säger hon och tar en klunk vatten.

Borde hon inte ha övat sig i att se Douglas, majoren för den han var? Att tänka på vem hon själv var?  Douglas hade lojalt stått vid hennes sida. Vad hade hon bidragit med? Hon hade byggt luftslott. Han hade lyssnat och solidariskt stöttat.  Hon hade visualiserat återträffar och ett liv med Zeb.  I nästan trettio år har hon slösat bort sitt liv på dagdrömmar. Zeb var en varelse som hennes hjärna hade producerat. Han hade valt bort kärleken, valt bort henne och blivit en passopp och hon hade valt att fortsätta sitt liv i ett slott, ett luftslott.  Zeb hade inte förstört hennes liv, det hade hon själv gjort, ödslat bort det. Men ändå … jag har vuxit, känner hon.  Jag har lärt mig något i alla fall. Det är viktigt att få vara, bli sedd, bli älskad och älska utan krav… att dela vardagen och känna glädje i det man gör för varandra.

”Zeb”, säger Ebba och söker efter hans händer. ”Jag är glad att vi har träffats efter alla år. Och tro mig, jag har många gånger undrat hur du haft det.”  Zeb ger henne en svårtolkad blick och för en sekund tror Ebba att han ska börja gråta. ”Det låter som om du ångrar ditt liv med Bibbi. Snälla, gör inte det. Livet blir vad man gör det till. Och som svar på din fråga. Ja, jag har haft ett bra liv. Jag är 68 år nu och jag tänker fortsätta att ha ett bra liv.”

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s