Aj då! Vad säger jag egentligen?

Jag fortsätter att skriva om kroppsspråket, det vill säga det som vi brukar kalla för ”språket bortom orden”. Det du gör hörs tydligare än det du säger. Signalerna som kroppen sänder ut är viktigare än ord. Innan vi ens börjar tala, har redan våra gester, vår hållning och våra uttryck sänt ut meddelanden och information till omgivningen.

Idag skriver jag om hållningen och gesterna. När man planerar sin roman och gör sin synopsis, kan det vara ett tips att redan i det stadiet tänka sig in i hur ens karaktärer uppför sig och beter sig i olika situationer. Hur visar (medvetet, manipulativt eller omedvetet) de sin osäkerhet, sin makt, sin förtvivlan, blyghet, ilska, lycka etc?

I kurser för hur man blir en bra försäljare får man bland annat lära sig att man ska sträcka på ryggen, ha ett öppet centrum det vill säga ha en öppen bröstkorg, visa sina öppna händer som signalerar att man är ärlig och ofarlig och inte har onda avsikter.

HÅLLNINGEN
Vår hållning avslöjar mer än vad vi tror. Man kan jämföra med hundar och barn. En glad och nöjd hund är mjuk och rörlig i kroppen. En arg hund är spänd och stel i varenda muskel. En rädd och osäker hund hukar sig och gör sig så liten som möjligt. Det är likadant med människor. En glad människa är mjuk och harmonisk i rörelserna. En arg, stressad och osäker är stel och ansträngd i kroppen. En ängslig människa hukar sig och gör sig liten för att inte bli uppmärksammad.

Det är alltid intressant att se hur vi placerar oss i förhållande till andra människor, var vi sätter oss och var vi ställer oss talar om vilken relation vi har med andra. Kroppshållningen kan visa skillnader i status och makt och vilka attityder vi har.

Tänk dig att du ser ett gäng personer som står vid en kaffeautomat, de har paus och väntar på att få sitt kaffe. Vissa känner varandra, andra inte. De som inte känner varandra står förmodligen lite bakom, väntar på sin tur, kanske med armarna i kors – döljer sitt centrum, någon kvinna står med benen i kors. De som känner varandra sedan tidigare gestikulerar mer, skrattar, står närmare varandra. Efter en stund kan man se att de som inte kände varandra tidigare har nu blivit tryggare i de andras sällskap. De har börjat prata, armarna hänger och eftersom händerna kommer till användning när man behöver dem gestikulerar de mer, kvinnan med korsade ben står förmodligen med raka ben, drar sig kanske i håret, inte helt trygg i sällskapet än, eller med en kopp kaffe framför sig som skydd.

Sättet man lutar kroppen visar också på hur man känner sig i en speciell situation eller för en speciell person. En tillbakalutad person signalerar avståndstagande och kyla och då även om han sitter ner. En framåtlutad person ger ofta intryck av att vara en pigg, intresserad och uppmärksam person, kan vara bra att tänka på när man intervjuar eller undervisar, något som också uppskattas i sällskapslivet.

Ett öppet centrum indikerar vanligtvis att man är vänligt inställd. Ett slutet centrum, det vill säga om man till exempel håller armarna i kors framför bröstet, kan tyda på en negativ inställning, att man känner sig misstänksam eller tvivlande. Hängande axlar och kutande rygg kan betyda många saker, alla negativa – underdånig, ledsen, rädd, osäker, skyldig.

Lägg märke till hur blyga människor går i korridoren till exempel, de går gärna längs efter väggen, inte i mitten som en person gör som har makt. En blyg människa försvinner in i tapeten i en större samling, håller kroppen stängd – armar och ben i kors, ben och fötter tätt intill varandra. Blyga människor använder få gester, de vill inte synas. Som en yngling sa till mig en gång: Jag gömmer mig i kläderna när jag inte vill synas.

Håll koll på vem som går först ut ur hissen, vem som står i centrum och talar, vem som går med stadiga och taktfasta steg i mitten av korridoren, vem som kommer först till förhandlingsbordet, vem som sätter sig i ett hörn …

GESTER
Vad säger händerna? Håll koll på dem (både egna och andras)!

Vi vinkar och pekar för att dra till oss uppmärksamhet, vi använder händerna när vi ska beskriva något – högt, brett, stort – när vi vill förolämpa någon – vi pekar finger, gör lång näsa, visar att någon är pucko genom att peka på sidan av huvudet, ett långfinger i luften när vi säger ”skit på dig”. Gör tummen upp eller tummen ned.

Med händerna visar vi (omedvetet) också om vi blir nervösa och osäkra. Vår osäkerhet och nervositet läcker ut genom händerna och fötterna, de avslöjar oss, vi måste röra på oss. Händerna darrar och de svettas. Vi kliar oss, skjuter upp glasögonen, trummar nervöst med fingrarna mot bordskanten, knyter nävarna, vrider händerna i förtvivlan, vi putsar och pillar, plockar och knäpper i pennan, fluffar i håret, fixar på kjolen eller byxorna, rafsar i ansiktet, i håret, på halsen, drar i örsnibben, i skjortärmen, i slipsen, i kjolen, snurrar på håret, biter på naglarna, gnuggar i pannan, leker med något i byxfickan. Vi vippar på foten, knäna skakar, vi går fram och tillbaka.

 

Nästa vecka skriver jag om röst och prylar. Och veckan därpå  skriver jag om förälskelse och flirt. Häng på då!

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s