Bygga slott

Om du växte upp i ett hem där dina föräldrar inte tillät sig att drömma sig bort och fantisera är risken stor att du inte heller gör det.  Många föräldrar uppfostrades under en period när fantasier ansågs som bortkastad tid. ”Du ska vara nöjd med det du har” eller ”Du ska inte ha så höga förväntningar.” Det var så man sa. ”Gör något nyttigt. Lev inte i det blå. ”

Alla barn leker fantasilekar. De är påhittiga, berättar knasiga historier om hajar, sjörövare och pirater, att de bor på Kattbajsvägen, hittar på att de har blivit bortglömda i skogen och träffar på troll (när vi skriver sagor mitt yngsta barnbarn och jag, bor hans troll utanför Sundsvall, av alla ställen) och vad som helst … men på något sätt får de lära sig att sluta drömma. Vi skrattar lätt åt dem. De är ju så söta när de fantiserar. Vilda tonårsdrömmar anses också vara av lite värde och när de blivit 20-åringar är det slut på drömmandet och fantiserandet. Nu ska man vara vuxen och acceptera livet som det är. Eller …?  Tiderna förändras så klart.

Man kan undra vad folk gör med sina vilda och fantastiska projektidéer. För nog tusan har de visioner, infall, griller och påhitt. Någon lär ha sagt att de rikaste platserna på jorden är kyrkogårdarna för där ligger många goda idéer, kokboksdrömmar och imponerande bokmanus begravda; drömmar och storslagna planer har fått följa med de personer som fantiserade och drömde om dem.

Men alla stora uppfinningar, kioskvältare, bragder, succéer har börjat med en idé, en dröm, ett infall.  Hur många av oss har inte en önskan om att göra något speciellt av våra liv? Hur många av oss säger inte: ”Om jag finge leva om mitt liv skulle jag göra helt andra saker. Jag skulle våga vara mer våghalsig, jag skulle prova att …”

Albert Camus, berömd författare och filosof, satte namn på tidigare århundraden. Han kallade 1600-talet för matematikens århundrade, 1700-talet var det fysiska, 1800-talet var biologins och 1900-talet var rädslans århundrade. Poeten W H Auden kallade 1900-talet för ångestens århundrade. En amerikansk kolumnist skrev att folk som skrev till henne och berättade om sina rädslor var som slavar, fångade av rädslan. De var rädda för att förlora sina pengar, sina nära och kära, att behöva ta för stort ansvar. Men mest var de rädda för att förlora ansiktet, att begå misstag, att bli hånade och förlöjligade och skrattade åt. Vissa var till och med rädda för att lyckas. Vad skulle hända om de lyckades? Hur skulle det se ut?

Om man nu har vilda och ovanliga idéer och drömmar kommer man helt säkert att träffa på någon eller några som ifrågasätter det man tänker göra eller till och med försöker sätta stopp för det. Det finns många fiender omkring en, men också många vänner. Och den första varianten ska man skydda sig från. Håll er undan!!

Det finns alltid så kallade dream busters, drömtjyvar, som inget hellre vill än att få dig att bli osäker. Och det kan faktiskt vara så att de drömtjyvarna finns närmare dig än du tror. Det kan vara föräldrar, syskon, bästa vännerna, din själs älskade … Många gör det så klart för att de värnar om dig, men oj så många som gör det för att de är avundsjuka. Vill själva, men vågar inte. Men den allra värsta fienden kan många gånger vara den du har inom dig.

Jag var ansvarig för ett projekt för arbetslösa när jag bodde i Norrköping. Dessutom var jag lärare i hur man talar och skriver. Vi pratade mycket om att skriva och eleverna fick läsa upp det de skrivit. Alla gjorde det utom en ung kvinna. Hon berättade att hon en gång i tiden hade tyckt om att skriva dikter, men nu gjorde hon inte det längre. ”Varför?” undrade jag.  ”Jo, min pappa sa alltid att jag inte skulle förhäva mig och hoppas att jag skulle få ge ut en diktbok. Dessutom var jag inte så duktig som jag trodde, ansåg han.”

”Men … du behöver väl inte lyssna till honom nu”.

”Det kan jag inte heller. Han dog för tio i år sedan”.

Senare vågade hon i alla fall plocka fram några av sina dikter ur en resväska och jag hjälpte henne med att ställa samman dem så att hon åtminstone kunde få dem på pränt i en snygg pärm. Vad som sedan hände vet jag inte … Jag hoppas att hon fortsatte att skriva.

Ett afrikanskt talesätt (har läst någonstans, låter troligt i alla fall.)

Om jag inte har en inre fiende, kan de yttre fienderna inte skada mig.

Fortsättning nästa vecka … Fantasin är ett av verktygen som hjälper dig att hålla ditt projekt, din bokidé levande, att vara kvar i leken, att hålla dig på banan …

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s