Lift your ass…

Om jag ändå hade varit tjugo år yngre, eller kanske tjugofem, tänkte jag där jag satt på Distansseminariet om slädhundskörning i Ekorrsele för ett par år sedan.  Nu är jag inte det… Och jag hade i alla fall inte kunnat genomföra de lopp och de äventyr som det berättades om. För tjugofem år sedan visste jag knappt vad hundkörning var. Jag hade andra idéer då på min karriärlista.

Seminarierna under de två dagarna handlade om långdistanskörning med slädhundar. Jag var bara tvungen att åka dit och lyssna, vara där och vara avundsjuk, vara där och beundra, vara där och lära, vara där och se och ta på all utrustning som visades och konstatera att det kostar skjortan att ha slädhundar och köra hund – inte bara hundar och bra utfodring – man ska ha rätt och bra utrustning också – för allas säkerhet. Och tålamod.

Där var flera intressanta föreläsare som bland annat pratade om hundens anatomi och hur en draghund ska vara byggd innanför pälsen och om hur det går till att anordna tävlingar.

Där var Blake Freking med fru Jennifer, som berättade om Iditarod, världens svåraste tävling som går från Anchorage till Nome i Alaska – en kort liten sträcka på så där 170 eller 180 mil beroende på om det är den norra eller den södra sträckan. Kommer inte i håg hur många hundar de hade men det måste ha rört sig om cirka 12-16 hundar.

Så var där också Katy Meier, som köpte 26 !!! hundvalpar på ett bräde och några år senare stod som vinnare av Finnmarkslöpet 500, en nätt sträcka på 50 mil genom Norges Finnmark. Hon berättade om hur hon gjorde och tränade för att få ihop ett vinnande spann på tre år!

Och där satt jag och beundrade. 1999 skaffade jag min första slädhund av en slump, en samojed. 2002 beslutade jag mig för att jag skulle ha ett fyrspann innan jag fyllt 60. En inspiration till detta var ett foto av ett spann med åtta samojeder som jag hade på min anslagstavla på universitetet. Jag tittade på det varje dag och tänkte – en dag… en dag skall jag också stå på en släde och ha ett fyrspann. Det gjorde jag också men det var inte snutet ur näsan att skaffa sig ett fyrspann. Jag hade då två samojeder, min första och en omplacerings-hund. Alltså var jag tvungen att införskaffa fler. Jag behöver inte dra alla vändor om min slingriga väg till fyrspannet, men det blev till att flytta, inse att jag behövde mer kunskap, prata med folk, skaffa utrustning, prova mig fram, träffa likasinnade, plocka upp alla sugar som jag tappat efter vägen och i spåret, komplettera utrustningen, byta släde, hundar som blev skadade och sjuka, nya hundar, träning och åter träning, vänster, höööger, stanna, kör på, rakt fram! Någon sa att det tar omkring fem år innan man får en bra slädhund.

Så där satt jag då på seminariet och imponerades av dels vackra bilder, dels av allt JOBB och ENERGI och TID som dessa personer lagt ner på sina idéer och visioner. Många kloka råd gavs om hur det går till att jobba med sin vision: Hitta någon att bolla din idé med, sök kunskap och hjälp med det du inte kan, var beredd på mycket jobb, hitta folk som du kan träna med, var optimistisk och kreativ.

I slutet av sitt anförande sa Katy Meier: Many people have a dream about dogsledding. Don’t just dream about it. Lift your ass and do it!

Det är i alla fall steg 1 – att få ändan ur… så att säga. Och så mycket jävlar anamma och tro på sig själv och sin vision. Men som sagt … inte direkt snutet ur näsan.

Precis som skrivandet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s