En tegelväggs uppgift

Bild

Jag sitter och filar på en föreläsning om att skriva sagor och berättelser, en inspirerande föreläsning har man bett om som ska syfta till att lyssnarna ska förstå vilken betydelse sagor och berättelser har och sedan rusa hem och sätta sig och skriva. Jag har tre veckor på mig.

Det står still just nu så jag tar en paus i skogen med mina hundar. Förhoppningsvis klarnar det när jag får andas och röra på mig, det brukar det göra.

Titta på bilden med tegelväggen. Professor Randy Pausch, som dog 2008 endast 47 år gammal, sa så här om tegelväggars uppgift.

”The brick walls are there for a reason. The brick walls are not there to keep us out. They are there to give us a chance to show  how badly we want something. Because the brick walls are there to stop the people who don’t want it badly enough. They are there to stop the other people.”

Annonser

Gräsklipparen – en antagonistisk kraft

Reculer pour mieux sauter, ett av de ’bons mots’ som finns i franska språket, innebär att man måste ta ett steg tillbaka för att hoppa bättre, det vill säga stanna upp för att få en bättre överblick av problemet man ställs inför.

I min värld händer det något varje dag.  Ta min gräsklippare till exempel. Innan den startar måste jag trycka fyra till fem gånger på den där gummipluppan ovanpå som för att choka upp gräsklipparen för att den ska starta lättare, så där som man gjorde förr med gamla bilar, ge lite choke. Därefter måste jag dra i snöret ett par gånger. Den här gången startade inte gräsklipparen. Jag tryckte fyra, fem gånger igen. Drog i snöret.  Den startade fortfarande inte. Två tryckningar till för att vara säker.  Drog.  Inte ens en rökpust. Jag blev frustrerad och arg, gick därifrån. Vad var det för fel? Jag gjorde ju som man ska göra, som jag alltid brukar göra. Men den här gången spelade mina erfarenheter och kunskaper mig ett spratt. Jag tog ett steg, flera steg, tillbaka. Tänk, Louise! Vad ska du göra? Köpa en ny? Springa till grannen? Lämna in gräsklipparen på verkstan? Med ilska kommer man inte långt.  Jag såg mig omkring, drog bort gräsklipparen till en annan plats, plattare, och inte så mycket gräs. Tryckte på gummipluppan tre gånger, drog i snöret och Vips! Den rackar’n startade. Aha, ny lärdom.

Två av arketyperna i romanskrivandet är protagonisten och antagonisten. Protagonisten, hjälten eller huvudpersonen, är den som har en uppgift, ett problem att lösa. Antagonisten representerar den kraft som ska stoppa och hindra protagonisten att lösa problemet genom att sätta upp hinder, skapa dilemman. Det kan vara en manipulativ eller avundsjuk granne, en bitter släkting, svartsjuk älskare, någon som har en egen agenda och vill förnedra hjälten, ett missförstånd eller något annat som ligger i vägen, något som går sönder till exempel. De här två typerna, protagonisten och antagonisten följs åt i romanen. Antagonisten eller den antagonistiska kraften dyker upp titt som tätt och sätter krokben för protagonisten och han/hon snubblar, klämmer sig i dörren, går vilse.  Protagonisten hoppar över hindret eller faller men reser sig och tar en ny väg, fattar ett nytt beslut och går vidare.

Antagonisten är en viktig kraft i romanskrivandet. Det är lätt att man glömmer det och endast koncentrerar sig på hjälten, protagonisten. Det är en antagonists uppgift att se till att protagonisten möter de svårigheter och kriser som han/hon behöver för att kunna lösa sitt problem, få nya kunskaper och insikter för att växa. Om en antagonist eller de antagonistiska krafterna inte finns eller är för snälla är risken stor att romanen blir tråkig och utan driv. Det är roligt att skapa en antagonist – ju elakare och besvärligare, desto bättre.

Sedan är det protagonistens beslut att hitta nya vägar och mönster, om hon/han vågar sig ut i det okända vill säga istället för att stanna i tryggheten.

Så är det i vardagen också ibland, varje dag skulle jag vilja säga, så står den där jäkla antagonisten i vägen. Nu är mitt exempel med gräsklipparen en enkel och ofarlig antagonistisk kraft men icke desto mindre en händelse som fick mig att ’reculer pour mieux sauter’. Utan antagonistiska krafter i livet blir det rätt ensidigt.

En berättelse blir en novell

Det sägs att var tredje – fjärde svensk vill bli författare, eller åtminstone skriva. Man får en idé, något som griper tag i en, man känner att idén vill ut, den måste berättas.  Kreativiteten flödar, man skriver och skriver men så tar det stopp.  Idéerna och det man författat hamnar i en byrålåda och blir liggande. Man känner sig dum, misslyckad.  Vem är jag som tror att jag kan skriva, frågar man sig. En löjlig dröm.

Jag har en byrålåda i min dator som jag kallar för Berättelser. En dag tog jag mig tid och öppnade den.  Där finns många berättelser kan jag lova. Berättelser och berättelser… det var påbörjade berättelser utan slut, berättelser med slut men ingen inledning, lösryckta känsliga, roliga och i mitt tycke speciella bra-att-ha-händelser som jag förmodligen tänkt stoppa in någonstans. Varför i hela friden har jag samlat mina ostrukturerade berättelser och halvskrivna dokument i en mapp? Vilken nytta gör de där?

För nog är det väl så att man skriver för att man vill att andra ska läsa det man skrivit? Är det inte det som är meningen, att idén som man får, den vill man berätta för världen? Man vill att andra ska få möjlighet att ta del av ens berättelse, att njuta av den, att lära sig något, att skratta, gråta eller vad som helst … eller? Det är väl det som är att vara författare?

Nåväl, jag läste några av mina spretiga berättelser, plockade ut en och skrev om och skrev om. Det blev en novell och jag skickade in den till en tävling. Nu fick inte novellen vare sig pris eller omnämnande denna gång men roligt var det och jag har lärt mig detta.

Att skriva noveller och skicka in dem till tävlingar är ett fantastiskt bra sätt om man vill komma vidare i sitt skrivande.  Gamla berättelser är bra att börja med, att som jag göra om, då har man i alla fall något att bygga vidare på.

Man får reflektera och tänka över sina skrivvanor
Att skriva en novell är ett bra sätt att fokusera på hur man skriver och inte bara att man skriver det som dyker upp just för stunden.  Novelltävlingar har ett tema, och man måste hålla sig till det så att berättelsen inte spretar åt alla håll.  Man måste fokusera på temat från den första till den sista meningen.

Skriva under en begränsad tid, jobba mot en deadline
Alla författare kämpar ibland med sitt skrivande. Man blir störd, eller tillåter sig störas, reser sig från stolen och gör något annat. Man har svårt att koncentrera sig, inspirationen infinner sig inte, det blir svårt att skriva. Att ha en deadline är bra, det gör att man tvingas sätta ned ändan på stolen och sitta kvar med fingrarna på tangenterna och skriva.

Att skriva noveller och delta i tävlingar är alldeles utmärkt för detta. Tävlingarna har ett senaste-datum då de skall vara inlämnade och man känner sig mer motiverad och koncentrerad.

Man får återkoppling
Vi har alla brister i vårt skrivande. Det kan vara svårt att själv se vad som är passande, vad som går hem. Vi har våra älsklingsord, speciella fraser, stil. Vi behöver få distans och lära oss mer om vårt eget skrivande. Detta är viktigt.  Men svårt. Vem vill bli kritiserad och refuserad för något man har lagt ner ett jättejobb på?  Det tär på självförtroendet.

Men det kan faktiskt vara så att kritik är en sporre till att göra bättre, det triggar till kreativitet. Nu jääklar ska jag minsann …

Jag vet att man normalt inte får respons på sina noveller men hur som helst är det nyttigt att läsa vinnarbidragen och lära sig av dem.  Varför kom den novellen till final och inte min?

Vid tävlingar brukar man få priser och det är brukligt att de tre bästa novellerna blir publicerade och författaren får en slant eller att novellen blir uttagen och får vara med i en antologi. Andra får läsa det man skrivit! Det är bra, man syns.

Jag har varit med i två novelltävlingar och men inte fått något pris … än. Jag ska snart skicka in en tredje. Det är kul, lärorikt. Många författare har börjat sin bana med att skriva noveller för att sedan gå över till att skriva romaner. Skillnaden är inte så stor annat än att en novell är kort och en roman är lång, men det måste finnas en början, en mitt och ett slut i båda. Man måste ha en inledning som får läsaren att fastna, läsaren vill veta hur det går, karaktärerna måste möta hinder och överraskningar som gör att novellen får fart fram till slutet.

Jag känner inte till många som läser eller skriver noveller; det kanske inte anses fint vad vet jag, men ett är säkert … Man lär sig att vara fokuserad, hålla sig till den röda tråden och inte slösa bort tiden på att vänta på inspirationen … man får gneta på.

Så är det att vara författare.

 

 

 

 

SKRIVFEST

Lördagen den 2 september på Vuxenskolan i Bjurholm, kl 11-16.

Om du vill

  • mingla med andra skrivsugna
  • träffa ett par lokala författare som berättar om sitt skrivande
  • få ett snabbutlåtande på de första femton sidorna i ditt manus av diplomerade lektörer
  • få speedcoaching
  • få hjälp med att komma vidare om hjärnan går på tomgång
  • berätta om ditt eget skrivande
  • göra roliga skrivövningar
  • få skrivtips

Då är detta rätt tillfälle, så boka in datumet i din almanacka!

Vill du få en text lektörsläst eller om du har du egna tankar om vad du vill ska vara med under SKRIVFESTEN,  pm:a mig eller mejla, bontalouise@gmail.com, eller Tina Fernerud-Björklund, Vuxenskolan Tina.fernerud.bjorklund@sv.se.

Mer information kommer, så håll koll.

 

Att känna kraft

Jag har fått ett stort uppdrag i oktober, stort i den bemärkelsen att jag ska delta i en konferens där temat är ”Att känna kraft”. Min stora uppgift är att inspirera deltagarna till att vilja, våga berätta om svåra händelser i sina liv och göra sina röster hörda. Det är en stor och ansvarsfull uppgift känner jag. Så småningom är det tänkt att berättelserna ska sammanställas och ges ut i bokform.

Här blir det – Saxnäs och Marsfjället.

Så jag skrev några tankar om betydelsen av berättandet och skrivandet.

Att tiga eller skriva och berätta – det är frågan.

Kan man använda berättelser för att tala om vem man är?

Ibland kan det vara svårt att sätta ord på känslor och tankar, känslor som gör ont, tankar som är farliga.  Ändå kan man känna att orden behöver komma ut, de finns där och trycker på. Det här är jag! Se mig! Hör på mig! Lyssna på vad jag har att säga!  Lyssna på vad jag vill! Läs min berättelse!

Vi har ett språk och det är vårt främsta verktyg; att kunna utforska och formulera tankar och känslor i ord hjälper oss att få ordning på tillvaron, förstå oss själva, komma till insikt om vilka vi är och se oss själva. Genom att formulera våra tankar kan hopplöshet bli hoppfullhet, det omöjliga bli möjligt.

Man vet att berättandet och även skrivandet hjälper oss, orden har en läkande effekt.  Berättandet och skrivandet befrämjar hälsan. Det vet man. Livet är fyllt av sorger och bedrövelser för alla och att gå igenom sorg, förluster, svikna kärlekar och tappade sugar är en del av att vara människa. Att berätta och skriva om det som inte är så lyckligt är ett fantastiskt sätt att lyssna till sig själv, dela med sig, lyssna och känna igen sig i andra.

Man vet att det finns inget som stärker självförtroendet så mycket som att man kan förklara vad man vill. Man blir modig när någon lyssnar på en utan att man behöver känna sig rädd och obetydlig, att man får gråta och visa ilska och ändå finnas med. Man får kraft. Det blir en god cirkel. Man vill dela med sig ännu mer och ännu mer när man inser att ens egna berättelser är viktiga och betydelsefulla och ger kraft till andra. Människor som befinner sig i kris eller står inför stora förändringar vill gärna läsa om andra som varit med om liknande och få kraft.

Ordet kommunikation kommer från latinets communicare och betyder ”gemensam, att göra tillsammans, dela”. Och det är just det som berättandet och skrivandet innebär – att dela, skapa mening och förmedla livsvisdom.

Det kom några rader med beröm

Tisdag morgon. I väntan på att min obligatoriska mugg med mörkrost skulle bli klar gick jag som vanligt igenom dagens post i telefonen, nyhetsapparna och så klart grupperna på Facebook.

Så kommer jag till gruppen Författare på Facebook och skrollar neråt och då! ser jag mitt namn.

”Vänner, i skrivprocessens olika faser spelar lektören en betydande roll. Jag kan, till er alla, varmt rekommendera Louise Bonta. Hon har nagelfarit mitt senaste opus, Mord med Medea, på ett mycket professionellt sätt. Mvh Lars Hansare.”

Så stod det . Så glad jag blev!

Man brukar säga att det är ensamt att vara författare men det är det också att vara lektör ibland. Kan man ha ett bättre jobb egentligen frågar jag mig när jag får läsa vad andra har skrivit, när jag inspireras och imponeras över fantastiska historier, ser potentialen i ett manus och visar på partier som kan lyftas fram och tillsammans med författaren diskuterar vad som kanske bör omarbetas, byta plats och strykas? Nej, det är ett av de bästa jobb man kan ha om man som jag är en boknörd och tycker om att peta i bokstäverna, sätta ihop dem till snygga meningar och stycken, få flyt i  språket och mejsla fram en spännande berättelse med unika karaktärer. Förvisso är det ingen säkerhet att manuset blir antaget av ett förlag; förlagen har egna trender att följa och får många manus att gå igenom … men ibland händer det.

Man ser sällan en lektörs namn i en författares tack. Många lektörer vill vara anonyma, förlagen vill inte heller ha med lektörens namn alla gånger.

Men nog vill man som lektör få återkoppling och känna att man gjort ett bra jobb?  När man får konkret beröm vill man bara göra bättre. Hjärnan fungerar så att när man får beröm för en prestation man utfört eller en uppgift man löst vill man utvecklas och lära ännu mer och bli ännu bättre.

Tack Lars!

 

 

 

Kvinnofrukostar

I Bjurholm anordnar man kvinnofrukostar sedan många år tillbaka, två gånger på hösten och två gånger på våren. Jag vet inte hur det är i andra delar av Sverige men i Bjurholm gör man i alla fall det. Och det är trevliga tillställningar, mycket välbesökta. Det är ett tillfälle att dels äta sig mätt på en frukost bestående av godsaker som man inte alltid har hemma, åtminstone inte jag, dels träffa andra kvinnor. Det är ett väldigt sorl och många skratt hörs från kön till smörgåsbordet. Man tar en assiett eller två och förser sig med hälsogröt, skinka, leverpastej, sill, ägg, bröd, kex och marmelad, ostar och frukt som lagts upp där.  Men det är inte bara magen som erbjuds förplägnad, man blir även trakterad med en föreläsning om något intressant.

För några år sedan var jag gästtalare där. Det var när jag hade kommit uppflyttande från Norrköping med 1 500 kartonger, fyra hundar och släde på taket och behövde ro i själen i skogen och lugnet. Jag pratade då om vikten av att ha balans i tillvaron och hur man kunde få det. Ett par år senare, på väg från soptippen råkade jag hamna på den lördagens kvinnofrukost och det var där och då som jag blev inspirerad till att börja spinna, inte bara fårull utan också hundars ull och blanda med silke och alpacka.

På kvinnofrukosten i lördags kom Karin Wallin från Nordmaling och berättade om sitt vävande och visade upp vad hon gjort. Temat hon hade var Jorden vi ärvde och hennes tanketrådar, som hon kallade det, syntes också i det hon visade. Hon vill hela tiden lära sig ny teknik, ta vara på gamla textilier och man måste våga vara kreativ tycker hon. Till exempel visade hon en liten matta där hon vävt in blommor och en tavla där hon vävt in en riktig murgröna.

Och naturligtvis blev jag inspirerad, inte till att börja väva, men jag tog fasta på hennes tema Jorden vi ärvde.  Jag tänker att vi har ärvt det som finns i och på jorden, de slingriga rötterna under ytan, löven och barren, kottarna, bären och svamparna och även om vi inte kan se allt finns det dock där. Träden kan vi se, de kan vara höga, ståtliga, bruna, gröna och vi kan höra dem, vinden susar i topparna, det knakar i stammarna, fåglarna kvittrar, det mumlas och diskuteras om vi lyssnar noga.

Som skrivande berättare tänker jag på våra släktträd så klart, arvet som kommer från släktträdens rötter, stiger med saven upp genom stammarna, mot kronorna, susar i vinden och berättar viskande om glädje och sorg, kärleksbrev och passion, hemliga frukter, slitna ryggar, barnadöd, brott och skam. Visst kan man få inspiration och väva in sådana tanketrådar i en berättelse?

Innan vi avslutade frukosten tog jag tillfället i akt och bad att få komma på ett kvinnofrukostmöte till hösten och berätta hur viktigt det är att bevara sagor och skrönor, lokalhistoriska berättelser, gamla föremål och berätta kring dem för att återuppväcka gamla minnen.