Utmanande antagonistiska krafter

Utvalda

I mitt hem, under hela min uppväxt, vad jag kan komma ihåg, har det funnits en träkista. Den har fått följa med alla flyttar och jag lovar, de har varit många. Min pappa var vattenfallare vilket innebar att vi var riktiga nomader, vi bodde några år på varje ställe. Innan jag skaffade eget boende flyttade vi åtminstone tio till tolv gånger. Kistan var alltid låst. Det sas att det förvarades gift i kistan,arsenik!

I och för sig visste jag var nyckeln fanns men jag fick på inga villkor öppna kistan. Och ännu mindre sedan mina föräldrar kom på att vissa sidor i boken Sången om den röda rubinen var mer lästa och tummade än andra. Den boken hamnade också i kistan. Nu står träkistan hemma hos mig, i mitt vardagsrum. Jag ser den varje dag, har fortarande inte öppnat den, det vill säga jag har försökt men inte kunnat. Jag har legat på knä framför den och provat alla nycklar som jag har hittat, men icke. Sax, stämjärn, skruvmejslar har använts men inte en chans. Måste jag hämta kofoten och bryta upp locket? Jag vill ju se vad som finns. Finns det verkligen arsenik där fortfarande? Ligger den syndfulla norska boken kvar?

Min mamma dog 2008. När mina två söner, Christopher och Michael, och jag gick igenom mammas saker, eller rättare sagt det som både min pappa och mamma lämnat efter sig, kom vi så småningom fram till linneskåpen.

Christopher plockade ut handdukar och lakan från en hylla i taget, började uppifrån och när han kom till den mittersta hyllan och sträckte in armen stannade han förvånad upp. Han drog ut en liten flaska, en sådan där flaska som apotekarna använde för många år sedan.

”Vad i hela friden är det här?” Han höll upp flaskan. Den var brunfärgad, ungefär 12 cm hög med en stor svart kork i. På flaskan stod, med vacker sirlig piktur: Stryknin  1913.

”Men det där är ju gift”, sa jag. ”Vad ska vi göra med det där?” Vi synade flaskan. Den var halvfull och Christopher skakade lätt på den.

”Nej!” skrek jag. Tänk om korken hoppar ur. Det är jättegiftigt. Vi kommer att dö på fläcken!”

”Vi går ner till apoteket och lämnar in den”, sa pojkarna och travade iväg med flaskan inlindad i en tidning.

Efter en stund kom de tillbaka, med flaskan inlindad i samma tidning.

”Vafalls?” undrade jag.

”Vi fick inte lämna in den. Och ingen visste vad man skulle göra med den heller. De ville inte ens ta i flaskan.”

Vi fortsatte med vårt rensande och flaskan fick följa med hem. Jag ställde den på en av de översta hyllorna i källaren, längst in och såg till att den stod stadigt. Jag ville ju inte att flaskan skulle ramla ned på betonggolvet och gå i bitar och all stryknin rinna ut. Efter ett tag, när saker och ting hade lugnat ner sig och pojkarna åkt hem till sitt, funderade jag över vad jag skulle göra med strykninet.

Jag tog den med till återvinningscentralen men de tog inte emot den. Inte ens på miljöstationen, där man kan lämna in gammal målarfärg, bensin och andra miljöfarliga produkter ville man ta emot den. När jag kom hem hamnade flaskan återigen på sin plats på hyllan i källaren. Jag ringde giftcentralen och frågade vad jag skulle göra. De skrattade. Vilken galen människa hade 1,5 dl stryknin i sitt hem? Hur länge hade jag haft det? Och hur förvarade jag flaskan? Jag sa som det var. ”I källaren”.

”Det är kommunens uppgift att ta hand om giftiga vätskor. Du måste ta med dig flaskan och lämna den där. Men var försiktig!” sa kvinnan på giftcentralen. ”Du vet väl om att det bara behövs ett par droppar av strykninet för att döda en människa?” Gulp!

Efter att ha framfört mitt ärende till miljöinspektören på kommunen, virade jag in flaskan i dubbla handdukar, placerade den i passagerarsätet och såg till att bilbältet satt åt ordentligt. Om jag skulle krocka eller åka i diket ville jag förvissa mig om att flaskan stannade där den var och inte slungas ut och gå sönder.

Miljösinspektören, något förvånad och kanske lite orolig, tog emot mig i dörren. Jag tog bort handdukarna och räckte över flaskan till henne men hon ville inte ta den utan att först ha tagit på sig plasthandskar. Därefter satte hon in flaskan i ett skåp, tittade länge på den och låste sedan luckan.

Jag har undrat varför i hela friden mina föräldrar förvarade gift, arsenik och stryknin, hemma under säkert 70 – 80 år?

Min pappa föddes i Tärnaby på 20-talet, i den lilla byn Stålfjäll som nu inte finns längre. Den sattes under vatten när man reglerade Umeälven. Då fanns inga vägar till Tärnaby. Stålfjäll var som en knutpunkt för resande till Norge. På sommaren fick man ta båt från Storuman uppför Umeälven och göra uppehåll i Stålfjäll och på vintern var det häst och släde som gällde om man skulle vidare till Norge och handla. Min farfar och farfars far stod för byte och utlåning av häst och viktigt var naturligtvis att hästarna skulle behandlas väl. De skulle ha bra mat och få medicin när och om de blev sjuka. Det kanske var här som arseniken kom in i bilden, förmodligen strykninet också. Eller kanske strykninet användes till rovdjuren som strök omkring om natten.

Måste forska i det. Men hur ska jag göra med kistan? Nyfikenheten kittlar.

 

 

 

Författaren, en balanskonstnär

 

Detta blogginlägg skrev jag för ett par år sedan i Ann Ljungbergs lektörsblogg, nu lägger jag in den i min egen blogg också.

Att skriva en bok är ett projekt, ett stort projekt. Att vara författare är som att vara projektledare; man ska hålla i alla trådar, man är ensam som ansvarar för projektet, en ensamvarg.

Som tidigare konsult och föreläsare i team building och projektledning vet jag att när man startar nya projekt behövs det personer i de olika stadierna. Man behöver personer

  • som är visionärer, som har idéer och ser möjligheter och mönster,
  • som ser farorna och hindren i idéerna, som håller utkik på omvärlden, vad som går an att göra, prioritera,
  • som säger sluta snacka, kom till skott, vi måste jobba på och se till att det funkar, vi måste bli klara och
  • som hejar på, stöttar och uppmuntrar, motiverar och ser till att arbetet flyter, som ser till att man trivs och har kul när man jobbar med projektet.

Dessutom måste en projektledare ta emot klagomål och kritik, hålla koll på ekonomin och att planeringen håller, planera för marknadsföring av idén, produkten, vilka användarna är. Att vara projektledare är som att vara en balanskonstnär på lina. Det förstår ju alla att alla dessa funktioner inte kan finnas i en och samma person.

Och så är det att vara författare. En författare ska klara av det – låt vara inte samtidigt men i olika perioder i skrivprocessen. Ser man det så, är det inte konstigt att man som författare ibland inte håller hela vägen fram. Många bra idéer och romanprojekt blir oavslutade. De blir liggande i en skokartong eller gammal resväska någonstans och tär och tjyvar energi.

Vad kan man då göra för att inte ge upp? För att orka och gå vidare? Som tur är finns det ”redskap” och de finns närmare än vad man kan tro.

Tips

Vi är alla sociala varelser och behöver andra människor för att lära och växa. Människor är i allra högsta grad en författares bästa redskap och resurs.

Men en brasklapp här: se till att inte ha några glädjetjyvar i närheten. Det är folk som talar om att man inte ska förhäva sig, som ifrågasätter om man har tid, har pengar och påminner om att man inte kan stava. Och förresten vad ska den och den säga …?

Humor och glädje

”Ett skratt är den kortaste vägen mellan två människor”, sade Victor Borge, den danske pianovirtuosen och komikern.

Det är viktigt att ha roligt. Skrattets bearbetande av hela kroppen ger en känsla av avslappning och vitalisering. Humor ger goda sociala relationer, avspänning och ett öppet sinne, man ser nya möjligheter, får nya tankebanor. I varje haha finns ett aha.

Det får man tillsammans med andra människor.

Avkoppling och reflektion

Stress är en av de mest hämmande faktorerna för allt som har med kreativa uppgifter att göra. Det handlar ofta om inre tvång och krav (både från en själv och andra) att måsta producera. Att ta en paus och koppla av gynnar den kreativa processen – en promenad, en ”power nap”; medvetandet tar en paus och släpper fram nya lösningar.

Reflektion kan vara en dialog med någon, under en promenad eller över en fika, i en skriv- eller författargrupp, där ens egna funderingar sorteras och där man får analysera och utveckla sina tankar.

Det får man tillsammans med andra människor.

Återkoppling

En seglivad och utbredd föreställning av en författare är bilden av ”den ensamme hjälten”.  Ja, är man författare är man en ensamvarg långa stunder, men man behöver få återkoppling för att komma vidare, för att inte jobba i ett vakuum. Man behöver få input från andra. Man behöver låna vänners och kollegors ögon och öron. Man behöver människor som kan ge råd, som kan se var man tänkt snett, vad man missat, som kan se där man i sin skriviver tappat tråden, att man använder sig av långa böljande meningar, att man inte använder svårt och krångligt språk. Är det bra? Spännande? Funkar detta?  Har jag intressanta karaktärer? Och mycket mer …

Det får man av andra människor.

Författarens bästa vän

Den allra bästa vännen för en författare är dock en lojal, ärlig och kunnig lektör (eller en redaktör), en som vill författarens bästa.  Men vad gör då en sådan person?

En lektör ger en grundlig genomgång av texten och man får respons på språk och berättarteknik. Man får konkreta tips vad som behöver förbättras, hur man kan lösa problem och utvecklas som författare. En lektör tittar på handlingen, spänningskurvan, gestaltningen, dialogen och karaktärerna. En lektör ska hjälpa och stötta oavsett var man befinner sig i skrivprocessen, om man är nybörjare eller har kommit en bit på väg.

Lycka till med balansen och författandet!

Vinnare skrivtävling

På Littfesten i Umeå arrangerade vi från Diplomerade lektörers bord en skrivtävling både fredag och lördag. Man vet att inledningen på en roman måste fånga en läsare, helst på direkten och vår tanke med tävlingen var att börja med något fängslande, ett par rader, och därefter fick författaren fortsätta med berättelsen.  Det var några som vågade sig på att i all hast skriva ner en historia. Bra gjort i folkvimlet.  Det var intressant och spännande att se hur olika de tolkade inledningsraderna. En klar vinnare utsågs både fredag och lördag. De lyckades med att på ett halvt A4-ark dra in oss läsare i historien och ett tvärt slut gjorde att vi ville veta mer.

Vi fick tillstånd att publicera vinnarberättelserna.

Fredagens tävling, 16 mars 2018 (De inledande raderna skriva med kursiv text)

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla och livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

”Nej”, svarade jag, ”men jag har känt av din energi. Kom in, vill du ha kaffe?”

Mannen klev in i hallen och då såg jag att han hade simfötter på sig. Han hade mina svarta trikåer på sig som jag saknade sedan en tid. De försvann en gång när jag varit i tvättstugan. Jag visste att de var mina för jag har broderat hjärtan och grodor på dem.

Vi satt vid köksbordet.  Mannen var inne på sin tredje kopp kaffe. Mina hembakata bullar hade han gladeligen mumsat i sig.

”Du kanske undrar varför jag har tagit kontakt med dig?”

Utan att vänta på mitt svar fortsatte han.

”Jag vill be dig om ursäkt. Du vet, alla kläder du sökt efter i tvättstugan har jag. Jag bor i den största torktumlaren och där är det, som de liksom fastnar efter allt snurrande. Men du verkar ha klarat dig bra utan de här kläderna. Ja, så jag ville bara säga tack.”

Innan jag hann fatta vad som hänt, hörde jag hur ytterdörren smällde igen.

Annie Åberg

 

Lördagens tävling, 17 mars 2018

Jag satt på garagetaket och tittade ned på alla människor som sprang runt, runt, skrek och viftade med armarna. En brandbil dök upp. Svart rök bolmade upp från ett tvåvåningshus lite längre bort. En kvinna kom och satte sig bredvid.  Hon såg hastigt på mig. ”Det var du som gjorde det … eller hur?”

”Nej, verkligen inte”, svarade hon upprört.  ”Jag menar det var inte meningen, men när min man kom rusande mot mig med brödkniven blev jag som galen. Potatisen var för löskokt, skrek han. Det enda jag kunde göra var att greppa tag i kandelabern som jag tänt för att det skulle bli lite mysmiddag ikväll. Sedan halkade jag. Inte kunde jag ana att den skulle träffa honom i tinningen. Nu ligger han där. Det bara brinner och brinner och han skriker inte längre.”

Ulla Kindenberg

Ett hederspris fick en författare med sin spännande historia med en twist på slutet.

Det knackade svagt på ytterdörren och jag öppnade. Utanför stod en man som såg på mig med kalla, livlösa ögon. ”Du har ingen aning om vem jag är, eller hur?”

Tvekande skakade jag på huvudet.

”Jag kom med sista bussen från Töre och nu är jag äntligen framme – det tog lång tid att hitta dig. Flera år. Du trodde att du skulle klara det, eller hur?”

Jag rös när han uttalade de tonlösa orden, lika kalla och livlösa som hans ögon. Och ändå så genomträngande, så djupt de borrade in sig i mig, karvade in sig – för evigt, skulle det visa sig. Aldrig skulle jag glömma den här stunden.

”Jag minns dig inte”, försökte jag, men orden nådde inte fram – de var för svaga. Hela jag var försvagad, vad skulle jag ta mig till? Längre hann jag inte förrän han stegade fram och föste mig beslutsamt in i hallen medan dörren gled igen bakom oss. Jag önskade innerligt att min lille son inte skulle vakna.

”Varför körde du iväg?” frågade han uppfordrande.

”Jag vet inte”, viskade jag. Nu var stunden inne och jag orkade inte kämpa emot. ”Det var ju framtiden”, viskade jag. ”Du hade ditt liv, ja allt egentligen. Allt som jag drömde om när jag städade kontoren och hissarna. Varje gång jag vred om den kalla skurtrasan och kände smutsvattnet strila ner längs handlederna och in i städrockens ärmar, så vred jag allt hårdare medan jag tänkte på framtiden som skulle komma emot mig och ta mig i sin famn. Det här var ju min chans!” utropade jag hest. Men jag förstod att det var nu som framtiden rasade, min framtid.

”Ska du ge mig det nu då?” Hans tidigare så livlösa ögon förändrades medan den stålkalla stämman tilltog. ”Du kan inte använda det som du tänkte längre, du vet det!” Långsamt sträckte jag mig ner och öppnade den nedersta lådan i hallbyrån. Efter en stunds famlande drog jag slutligen fram det jag sökte. Nu skulle det alltså ske. Darrande sträckte jag över det tjocka kuvertet mot honom. ”Äntligen”, suckade han, ”äntligen.” Jag sjönk ner på pallen medan han öppnade kuvertet.

”Den melankoliske mannen i Töre”, läste han som en högtidlig kärleksförklaring. Sedan vände han sig om och gick utan ett ord med manuset i handen.

Eva Westergren

 

 

 

 

Skrivretreat i herrgårdsmiljö

Dokumentera dina memoarer i herrgårdsmiljö 13 – 15 juli 2018

Olofsfors herrgård, med den gamla bruksmiljön, är en av de bäst bevarade i landet. Bruket är klassat som kulturarv och ett av Västerbottens läns riksintressen.  Här finns en fascinerande omgivning med de gamla smedjorna, arbetarbostäderna, jägmästar- och lärarbostaden, kvarnen, tvättstugorna m.m. väl bevarade.

Att skriva om sina minnen är ett utmärkt verktyg att lära känna sig själv, läka och utvecklas. Det kan ibland vara sorgligt och smärtsamt, ibland roligt och förvånande. Man vet inte alltid vad processen kan leda till och vart. En författare lär sig inte psykologiska förhållningssätt, en psykolog lär sig inte skrivandets hantverk.

Anita Rudolfsson och Louise Bonta har erfarenhet av att kombinera dessa två kompetenser. Anita Rudolfsson är leg psykolog, specialist i neuropsykologi. Har arbetat inom neuro-psykologisk rehabilitering och har lång erfarenhet av gruppverksamhet och kurser och har vidareutbildat sig inom olika terapeutiska metoder. Har företaget N P Psykologkonsult.

Louise Bonta, diplomerad lektör och manusutvecklare, författare till fackböcker och deckare, språkkonsult och tidigare lärare i kommunikation på universitetet i Linköping.  Har företaget Kommunikationsnyckeln.

Upplägg för dagarna
Tider: Kursen börjar klockan 9 på fredag den 13 juli och avslutas på söndag klockan 15. Boende är bokat från torsdagkväll.  Varje morgon klockan 08.30 erbjuds energimedicinska övningar enligt Donna Eden för dem som önskar.

Vi går igenom: Hur börjar man? Syftet? Varför vill du skriva? Temat? En specifik händelse eller fas i livet? Har du handskats med något svårt? Måste jag skriva allt?  Minns jag rätt? Hur ärlig kan jag vara? Ditt yrkesliv? En relation? Hur du strukturerar din berättelse.  Skrivkramp? Övningar. Inga förkunskaper behövs.  För den som vill, ta med eget  material och skriv i egen takt.

Eftermiddagarna användas till eget skrivande eller att man i smågrupper fördjupar sig i speciella frågor som tagits upp under förmiddagen. Egen tid till såväl reflektion som promenader och skrivande kommer att finnas. Samling för genomgång av dagen, läsning av det man skrivit, återkoppling.

Fakta
Plats:
Kursen äger rum i  Gula Villan i Olofsfors. Olofsfors Bruk ligger mellan Örnsköldsvik och Umeå, ca 2 km väster om E4:an i höjd med Nordmaling. Goda parkeringsmöjligheter finns.

Datum: 13 -15 juli 2018. Sista anmälningsdag 25 juni 2018.

Boende: Vi bor i dubbelrum alternativt enkelrum i Gula Villan med  fullt utrustat kök och vi har hela villan för oss själva.

Måltider: Frukost och lunch äter vi i Gula Villan, likaså fm- och em-fika. Detta betalas på plats, 475  kronor per person för tre dagar. Det är självhushåll,  Anita och Louise står för inköp av maten och vi hjälps åt med matlagningsbestyren. Säg till om du har särskilda önskemål. Lyxig middag fredag (tvårätters) och lördag (trerätters) äter vi i herrgårdens matsal.

Kursavgift: Alt 1. 6 370 kronor per person. Priset inkluderar boende i enkelrum , middag fredag och lördag samt kursavgift och kursmaterial.  Alt 2.  5 950 kronor per person. Priset inkluderar boende i dubbelrum, middag fredag och lördag  samt kursavgift och kursmaterial. Wi-Fi finns.

Anmälningsavgift: 700 kr, ingår i kursavgiften. Vid avbokning efter den 30 juni återbetalas inte anmälningsavgiften. Swisha på 070-221 07 30 eller sätt in på Swedbank 8480-6 993 313 226-9.

Antal deltagare: Maximalt tio deltagare och minsta antal är sex. OBS: Vi förbehåller oss  rätten att ställa in kursen vid för lågt antal deltagare med återbetalning av förskottsinbetalning.

Intresseanmälan och/eller frågor
Louise Bonta, bontalouise@gmail.com. Tel: 070-221 07 30.
Anita Rudolfsson, anita.rudolfsson@gmail.com. Tel: 073-184  20 76.

 

 

Spännande självbiografier

Varför ska man läsa deckare när det finns så många spännande och gripande (själv)biografier?

Vi har alla en berättelse inom oss sägs det och det är sanslöst så många fängslande och berörande berättelser det finns. Och vilken tur att dessa berättelser skrivs ner så att vi andra kan läsa och bli berörda, bli smittade av deras mod att berätta, känna empati, höra om deras motgångar och misslyckanden, hur de kämpar och speciellt om det är en underdog som lyckas.

I Sveriges minsta kommun Bjurholm finns ett fantastiskt bibliotek, det har jag skrivit om förut. Den här våren arrangerar man fyra tillfällen där de som vill kan träffas och prata böcker. Och det är LYCKA ska jag säga.  Att sitta runt ett bord i biblioteket, med kaffemugg, bibliotekarierna har lagt upp två högar med böcker, några har med sig egna böcker och visar.           Vi pratar och (åtminstone jag) känner och bläddrar och vi lyssnar.  Förra gången var det deckare och denna gång biografier.  Jag tror vi hann gå igenom tolv stycken och det finns många, många fler.

Eftersom jag är intresserad av (själv)biografier och anordnar kurser i memoarskrivande var den här kvällen extra, extra lyckosam.  Tre stycken har jag bestämt mig för att börja med, alla tre svenska författare, två av dem från berättarlänet Västerbotten. Den första jag väljer är ”Sluta aldrig gå ” av Cristina Richardsson. Hon och hennes lillebror adopterades och kom till Vindeln när hon var åtta år.  Hon berättar om sin tidiga uppväxt i Brasilien där hon och hennes mamma bodde i en grotta i vildmarken tills hon var fem år och flyttade sedan till Sao Paulo och bodde på gatan, hon såg sin bästa kamrat dödas.  Hon skriver om hur det var att växa upp i en livsfarlig miljö, det var fattigt och eländigt och barnen fick lära sig att vara noga med vilka människor man kunde lita på. Polisen var definitivt ingen man kunde lita på. Så kom hon och lillebror till Vindeln, en helt annan kultur och miljö, många krockar. Hon berättar om kärlek, vänskap, sorg och förlust i sin bok.

Titeln på boken kommer från något hennes biologiska mamma brukade säga – livet är tufft ibland men sluta aldrig gå. Hon åker tillbaka till Brasilien som vuxen för att bearbeta sina erfarenheter och lyckas hitta sin biologiska mamma. Nu bor hon och studerar i Umeå.

Den andra boken är ”Spring Kent Spring” av författaren Kent Lundholm, ursprungligen från Lycksele, numera umebo. Han skriver att han har känt sig annorlunda hela livet.  Det var det väl ingen som trodde för han var nästan alltid rolig och hittade på saker, men inuti kokade det ibland.  Han fick diagnosen bipolär och senare även ADHD när han var cirka 50 år. Han skriver att hans liv har varit som en berg- och dalbana, djupa dalar och höga berg, alkoholism och tråkigheter. Titeln ”Spring Kent Spring” kommer sig av att när han växte upp och blev orolig fick han rådet att ge sig ut och springa för att lugna ner sig. Han berättar hur han har lyckats komma igenom svårigheterna och överleva. Och det är inte enbart en allvarlig och svår bok, den är underhållande också. Boken fick fin kritik av BTJ när den kom ut.

Den tredje boken är ”30 år av tystnad” av Anna Hage. Hon berättar om hur hon, den där februarikvällen 1986, som 17-åring blev vittne till mordet på Olof Palme, hur hon sprang fram till honom och försökte rädda hans liv. Hon beskriver hur rädd hon var, hur hon frös i polisbilen, om vittnesförhören, polisutfrågningarna, rättegångarna, drevet av journalister, rädslan av att mördaren visste vem hon var.  Hon mår dåligt av allt och inser att hon måste göra något åt det och börjar träffa en psykolog. Och nu berättar hon om de tysta åren för oss andra.

Som sagt, spänning och beröring finns närmare än vad man tror. Kan knappt vänta tills jag får läsa böckerna.

Jag påminner om skrivretreat i Lillarmsjö med mig och min kollega Anita  den  29/6 – 1/7 2018.

 

Skrivretreat i Lillarmsjö

Känner du dig redo att dokumentera dina memoarer?
Kom till Lillarmsjö!

Att skriva om sitt liv kan vara en resa genom tid och rum där vi ges möjlighet att möta oss själva, oavsett var i världen vi har vår egen rot. Det förflutna finns lagrat i oss alla, som en klangbotten i våra liv eller som mer undflyende bilder, ibland svåra att få fatt i. Ur Västerbottens Kuriren om Berättelser .

Att skriva om sina minnen är ett utmärkt verktyg att lära känna sig själv, läka och utvecklas. Det kan ibland vara sorgligt och smärtsamt, ibland roligt och förvånande. Man vet inte alltid vad processen kan leda till och vart. En författare lär sig inte psykologiska förhållningssätt, en psykolog lär sig inte skrivandets hantverk.

Anita Rudolfsson och Louise Bonta har erfarenhet av att kombinera dessa två kompetenser. Anita Rudolfsson är leg psykolog, specialist i neuropsykologi. Har arbetat inom neuro-psykologisk rehabilitering och har lång erfarenhet av gruppverksamhet och kurser och har vidareutbildat sig inom olika terapeutiska metoder. Har företaget N P Psykologkonsult.

Louise Bonta, diplomerad lektör och manusutvecklare, författare till fackböcker och deckare, språkkonsult och tidigare lärare i kommunikation på universitetet i Linköping.  Har företaget Kommunikationsnyckeln.

Upplägg för dagarna

Tider: Kursen börjar klockan 09 på fredag och avslutas klockan 15 på söndagen.

Varje morgon klockan 08.30 erbjuds energimedicinska övningar enligt Donna Eden för dem som önskar.

För den som vill, ta med eget  material och skriv i egen takt. Inga förkunskaper behövs.

Vi går igenom: Hur börjar man? Syftet? Varför vill du skriva? Temat? En specifik händelse eller fas i livet? Har du handskats med något svårt? Måste jag skriva allt?  Minns jag rätt? Hur ärlig kan jag vara? Ditt yrkesliv? En relation? Hur du strukturerar din berättelse.  Skrivkramp?

Övningar i anslutning till teori- och skrivdelarna.

Eftermiddagarna användas till eget skrivande eller att man i smågrupper fördjupar sig i speciella frågor som tagits upp under förmiddagen. Egen tid till såväl reflektion som skogspromenader och skrivande kommer att finnas. Samling för genomgång av dagen, läsning av det man skrivit, återkoppling.

Fakta
Plats:
Kursen äger rum i Byastugan i Lillarmsjö, Bjurholm (sex mil väster om Umeå).  Resan till Lillarmsjö står deltagarna för själva för.

Datum: 29, 30 juni och 1 juli 2018. Sista anmälningsdag 1 maj 2018.
Anmälningsavgift: 700 kr, ingår i kursavgiften. Vid avbokning efter den 15 maj återbetalas inte anmälningsavgiften.
Swisha på 070-221 07 30 eller sätt in på Swedbank 8480-6 993 313 226-9.

Kursavgift: 2 100 kronor. Priset inkluderar kursavgift och kursmaterial.
Wi-Fi finns att tillgå.

Boende: Enkelt boende för dem som önskar. I Louises friggebod finns två sängplatser, i byastugan finns plats för fyra – sex bäddar, två sängplatser finns i stora huset. Tag med sänglinne och handdukar.

Måltider: Frukost, lunch och middag samt fm- och em-fika, 610 kr betalas på plats. Anita och Louise står för inköp av maten och vi hjälps åt med matlagningsbestyren. Säg till om du är vegetarian eller om du har särskilda önskemål.

Antal deltagare: Maximalt tolv deltagare och minsta antal är sex. OBS: Vi förbehåller oss rätten att ställa in kursen vid för lågt antal deltagare med återbetalning av förskottsinbetalning.

Intresseanmälan och/eller frågor:
Louise Bonta, bontalouise@gmail.com. Tel: 070-221 07 30.
Anita Rudolfsson, anita.rudolfsson@gmail.com. Tel: 073-184  20 76.

 

 

 

 

I

 

 

Är du gammal farmor?

Fick den frågan för några år sedan av ett av barnbarnen och vad svarade jag?  Nej, egentligen inte … men, kanske … ja, jo…

Jag är inte ung direkt. Men jag är ung i sinnet i alla fall!  Behöver jag verkligen säga så? Är det viktigt att tala om att jag känner mig ung i sinnet? Innebär inte det att jag har satt en etikett på mig att jag de facto är gammal, men egentligen inte, och måste tala om det för andra så att de vet? För inte är det väl så att dagen efter jag fyllt 65 så blev jag plötsligt gammal, bara så där …? Jag tycker att jag är ungefär samma människa som jag alltid har varit, lika känslig och nyfiken, alert om än inte lika spänstig som förr.

Fast jag är ju gammal i biologisk mening. Ser man det ur juridisk synvinkel blir man gammal när man fyllt pension – 65 eller 67 – en gräns som pensionsmyndigheten bestämt. Kronologiskt har jag levat i 65 år eller mer och då är jag väl gammal? Men att vara kronologiskt gammal och biologiskt gammal behöver inte vara samma sak. En 60-åring kan vara frisk, spänstig och vältränad och ha en kondition som en 30-åring. 30-åringen å andra sidan kan ha en kondition som en 60-åring på grund av sitt leverne och kan också vara psykologiskt gammal, det vill säga han kan känna sig gammal och uppleva sig som gammal. Han kan också uppfattas som gammal av människor omkring sig.

Så kan en 45-åring vara gammal på grund av att han eller hon inte är attraktiv på arbetsmarknaden. Då är han kronologiskt och biologiskt ung men socialt och psykologiskt gammal.

Nu har ju regeringen kommit med ett förslag att man ska kunna arbeta längre innan man går i pension. Man har väl insett att 65 år är en alltför tidig gräns, att vi ”gamlingar” har mycket kvar att ge. En som då fortsätter att jobba blir då inte gammal, åtminstone inte i social mening och inte heller i psykologisk mening.

En sak är i alla fall säker och det är att har man passerat 60 har man det mesta av livet bakom sig. Det är inte klokt så fort det gått när jag tittar tillbaka. Jag har  många kul och vackra minnen, men felstegen är många och mycket kan jag skämmas för och ångra, en del minnen gör ont. Men vad hjälper det? Det är i alla fall fint att bli gammal när allt kommer omkring,

Filosoferat lite omkring detta att bli gammal efter ett kåseri jag läst för många år sedan.